Jag har slutat gå till min psykolog. Det började med uteblivna besök och till slut kände jag bara att, nej, jag orkar inte mer. I samma veva slutade jag även ta mina antidepressiva. För ingenting har liksom hjälpt.
Jag är ständigt trött. Har sådan hemsk ångest nästan dagligen, sådär så det bara kryper i kroppen på en. Vill bara skrika, slåss, gråta... ja, allt på samma gång. Har ökat massor i vikt, nu får jag inte ens på mig jackor, så går mest runt i tjocktröja och mjukisbyxor för att inget annat passar. Fatty-clothes, yes.
Det första jag gör varje gång jag kommer hem från jobbet, det är att sova. För jag orkar inget annat. Jag hatar verkligheten, och jag vet liksom inte vad jag ska göra... Min motivation för i princip allt, ja, den finns inte. Och tanken av att bara proppa i mig massa piller blir mer bekant. Jag känner mig inte tillräcklig, och inte heller viktig. Känner mig så arg, ledsen och besviken över så kallade vänner. Vart fan är dem? Jag trodde inte jag skulle bli så pass ensam som jag känner mig nu. Jag hade högre tankar om mina vänner. De som jag trodde alltid skulle finnas vid min sida. De svek mig. Och nu har jag inte längre någon att prata med.
Imorgon är det den 10 september, vilket även råkar vara min 21-årsdag. Under åren har jag börjat bry mig mindre om mina födelsedagar, eftersom jag som liten alltid hade så stora förhoppningar, men oftast blev besviken p.g.a. olika anledningar. En födelsedag behöver absolut inte handla om att få presenter i form av materiella ting eller dylikt, utan kan bli helt perfekt genom exempelvis en fin gest.
Igår kom min morfar förbi här hemma på en fika, vilken var tänkt för att "fira" mig i förskott då han åker till Finland i veckan. Han kom dock inte ihåg att jag fyller år, och då är jag ändå hans enda barnbarn som han träffar. Mina vänner verkar även de ha glömt bort att jag fyller år. På facebook kommer det ju visserligen stå att jag fyller år, men annars. Tidigare så har jag blivit tillfrågad om man ska hitta på något eller liknande för att fira mig. Men i år är det helt dött på den fronten.
Jag vet inte om det beror på mig, eller vad det är. Jag har trots allt tappat kontakten med flertal personer, trots upprepade försök att behålla den. Då är det ju mig det är fel på, eller hur? Ja, man tänker så i alla fall. Mina nuvarande vänner, även de som jag skulle påstå står mig nära, verkar ha glömt, och/eller inte lägger större vikt på det.
Hela det här inlägget verkar säkert otroligt fånigt, men det får vara så. Jag behövde bara få ur mig detta.
Haft en ordentlig hetsätnings-period senaste månaden. Har köpt massor med skit för pengar jag egentligen inte har. Detta, bara för att trycka i mig och dämpa ångesten. Det hemska är att jag inte kan spy upp det heller. Jag kan inte, även om jag försökt (trots fobi). Jag hoppas bantningsmedlet kommer inom några få dagar. Jag är desperat och jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig så ensam i det här. Och med det menar jag att jag inte känner att jag kan prata med någon i min närhet. Inte längre. Inte utan att det blir massa missförstånd etc. Det gör bara ont i mig.
Ibland undrar jag även varför jag skriver här. En del av mig kan tycka att det är skönt att skriva av sig, men en annan del av mig känner att det är värdelöst eftersom jag bara har max 2 besökare. Nåväl, det är väl för min egen skull jag egentligen skriver.
Det har känts så jäkla hopplöst, så i ren desperation beslutade jag mig för att beställa hem bantningsmedel. Ett som sägs innehålla naturliga ämnen, och utan biverkningar... Jag vet att det egentligen inte är någon sund lösning, men just nu känner jag bara att jag måste gå ner i vikt. Kan inte ha det såhär. Jag menar, ett BMI på 28 räknas som ju övervikt. En gång i tiden hade jag 19 i BMI....
Tänk vad härligt det vore om jag en dag kan se mig själv i spegeln igen, utan att känna mig totalt gråtfärdig. "Börja med att acceptera hur du ser ut" - Hur fan då? Hur ska jag kunna acceptera en viktuppgång på över 20 kg och allt vad det innebär? "Men gör något åt det då!" - En av de mest vanligaste kommentarerna jag fått höra. Och fy fan, vad arg det gör mig. Det är inte bara att göra. Hur ska jag få övertaget? Just nu finner jag inga ord, för jag är så upprörd över människor som inte förstår. Det är så mycket ni inte förstår, eller ser. Det är så mycket.
Sjuttiotre kilo. Alldeles för små sommarkläder. Herregud, vad hände? Vad hände med 50 kg, och storlek 34? Svårt att tro att det var jag för ca 2 år sedan när man kollar på gamla bilder. Jag är 20 år, men jag ser ut som 15 numera p.g.a. mitt väldigt runda ansikte och tjocka kropp. Måste numera visa leg om jag så bara ska köpa en jävla trisslott, eller en energidryck.
Påbörjade morgonen med att bryta ihop. Smygfoton på mig publicerades på instagram, och då brast det bara. Varför, varför, har jag blivit så jävla tjock? Känner ju inte igen mig själv. Fan, vad jag skäms. Jag mår dåligt när vänner och bekanta ser mig IRL, för de ser ju förändringen. Och jag hatar det. Jag hatar att jag blivit den tjocka.
Alla är glada över att sommaren är här, att man kan ha shorts och klänningar osv osv... Jag kan inte ens ha det längre. Nästan allt är för litet. Och igår, när jag promenerade hem till en vän, så fick jag skavsår i mina ljumskar efteråt p.g.a. att mina stora lår gneds ihop mot varandra så hårt när jag gick. Det gjorde ont. Och idag ska vi inte ens tala om. Helt rött och svullet, och det svider nåt så otroligt. Har aldrig hänt mig förut... Herregud.
Nu har jag slutat med Sertralin. Jag ringde och talade om det för psykologen för någon vecka sedan att jag skulle trappa ned på den och sluta helt. Hon ringde mig häromdagen och berättade att jag fått min vilja igenom, och att doktorn nu skrivit nytt recept på min ursprungliga medicin, Fluoxetin. Så vi får se hur det går. Det kan inte gå sämre än vad det gjort med Cipralex och Venlafaxin och vafan jag nu haft... de bidrog ju bland annat till ännu mer viktuppgång.
Jag mår bara sämre. Och det där att behöva låtsas vara glad hela jävla tiden, det tar på krafterna. Jag kan inte prata med någon heller, för ingen förstår, eller lyssnar. Så varför ska jag ens försöka? Jag är ensam i det här. Och om jag någonsin tar mig ur det här, så blir det själv. Jag vet inte hur eller om jag kommer klara det, inte när jag försökt så länge... Jag vet ingenting längre. Jag orkar inte.
Just nu känner jag att jag bara skulle vilja skrika och slå. Bli sedd. Bli hörd. Det är så mycket som finns inom mig. Jag vill inte behöva känna att jag är en börda varje gång jag talar sanning. Det ska inte vara så. Herregud, en människa som mår piss ska väl inte behöva få dåligt samvete för att hon talar om det? Alltså. Nej. Jag orkar inte. Jag är så fruktansvärt trött på allt och alla. Men mest på mig själv.
Åh, gud. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Från att ha kännt att vissa delar av mig varit mer eller mindre acceptabla så känner jag mig bara oerhört motbjudande. Till och med ännu mer nu när komplimangerna börjat avta. Fattar inte att jag tillät mig själv att bli tjock igen. När jag var smal, under den tiden, har jag aldrig fått så mycket komplimanger som då. För mina ben, min rumpa, ja... sådant jag aldrig hade fått höra förut. Min pojkvän gillar inte heller de delarna på mig längre... det märks. But hey, who wants a fat girlfriend? Herregud, jag väger nästan lika mycket som honom nu och såhär mycket har jag aldrig vägt i hela mitt liv. Det är så mycket som går nedåt. Som jag tidigare berättat så har jag kännt mig så bortglömd utav mina så kallade vänner. Ja, det känns som att min vänskapskrets blir allt mindre. Det som suger så hårt, det är när man själv verkligen kämpar för att hålla kvar något. Något som man själv sett som ett viktigt band, som man inte vill förlora. Och så blir man inte mött på vägen. Det gör ont. Och jag har slutat prata om mitt mående med alla.. för jag vet inte längre vem jag ska vända mig till. Vem ska jag vända mig till, när de vänner som en gång varit mina närmaste inte finns längre? Eller när de vänner man har, inte riktigt orkar höra på det man har att säga? Det brukar sluta med att jag spricker och får en ångestattack och ligger ensam i mörkret och gråter helt hysteriskt i flera timmar.
Har känt mig otroligt nere senaste veckan. Mer än vanligt alltså. Det känns tungt i bröstet och jag tänker ofta på att bara ta alla mina piller jag har. Allt känns tungt. Jag vet inte om jag orkar, inte när jag har sjunkit så långt ner...
Jag tror att allt fler glömmer bort mig, eller helt enkelt tröttnar på mig. Så känns det i alla fall. De försvinner en efter en, och jag blir bara mer ensam.
Det mesta känns meningslöst. Tårarna bränner ständigt bakom ögonlocken, och jag har inte ork till någonting. Tankarna om att bara få ett avslut på allt, de finns där allt oftare.
Om jag bara försvann.
Som jag nämnde igår så ska jag skicka in papper till en ätstörningsklinik. På dessa papper var man självklart tvungen att fylla i sin nuvarande vikt, och jag har ju undvikit att väga mig på åtminstone ett halvår. Så jag ställde mig på vägen, och fruktade det värsta. Fuck me, det var värre än väntat. Jag väger nästan lika mycket som min pojkvän på 192 cm (30 cm längre än mig). Han må vara rätt smal men han är ganska normalviktig ändå. Det är ju då INTE jag. Jag är fetare än jag trodde. Jag vet inte hur jag ska reagera. För många skulle det kanske innebära en motivation; nu jävlar ska jag bli smal liksom. Och ja, jag vill jättegärna väga ca 52 kg igen, men hur klarar jag det? Hur klarar jag det när jag är så beroende av mat, och när jag är så jävla svag hela tiden? Vart hittar jag styrka och ett jävlar anamma? Tell me, för jag vet fan inte. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på att jag kan ta alla mina piller jag har, och bara trycka i mig dem. Allihop. Det känns så frestande, för det är så jävla mycket skit som pågår i mitt liv hela tiden och som bara suger musten ur mig. Hur fan ska jag klara mig? Vill bara ta sönder mig.
Förra inlägget var ju rätt positivt osv, right? Well, det höll ju bara ett tag innan allt föll ihop, och jag misslyckades - som vanligt. Som en dålig, förjävlig repris. Varenda gång.
Ja, vad händer? Jag har återfall nästan varje dag, så jag hetsäter i mängder. Åker till affären och köper massa skit för mina sista slantar för att ångesten och självhatet dominerar inom mig. Känner mig rätt värdelös på så många olika sätt. Och de mörka tankarna om att bara försvinna blir starkare. Ibland känns det som att det vore lättast. Att bara få ett avslut på allt. För jag orkar inte med att det gör ont i mig under hela den tiden jag är vaken. Och när jag väl sover, så drömmer jag mardrömmar.
Numera har jag ett jobb. Jag arbetar då och då, beroende när det behövs extra personal. Det är bra för mig; även om det inte är ett heltidsjobb så får jag in lite rutiner i vardagen, vilket jag behöver. De dagar då jag är ledig är jag ensam. Det är då ångesten kryper fram och är som starkast. Jag äter i mängder, vilket jag avskyr mig själv för.
Och det där med vänner. Ja, de flesta vet jag inte riktigt vart jag har längre, och jag känner inte längre att jag orkar lägga energi på det. Så jag är mest ensam. Allra mest ensam med mina tankar. Alla dessa tankar om livet är värt att kämpa för.
Nytt år och nya möjligheter, det är väl det man brukar säga?
Tredje dagen nu med den nya medicinen, som även är den tredje jag provar. Jag har inte längre några förväntningar på medicinens verkan. Det första anti depressiva läkemedlet jag hade, tog jag i cirkus 2 år. Till slut hade den ingen verkan längre även om jag tog högsta möjliga dos. Den andra sorten som jag tog nyligen bidrog till mer viktuppgång (oh, such joy) och mer aggressivitet. Och nu återstår det att se hur denna fungerar.
Jag är så otroligt trött och utmattad hela tiden. Mitt humör är inte heller på topp; jag är lättirriterad och arg och känner mest avsky gentemot mig själv. Men egentligen så är jag nog mest ledsen. Jag känner mig så oförstådd och bortglömd - allra mest av de människor som stått mig som närmast. Att få höra att man inte "hinner" lägga ner några minuter på att varken svara eller skriva på ett litet meddelande och fråga hur det är, blir bara patetiskt efter tag. Speciellt när det alltid är samma ursäkt. Tidsbrist? Ha. Prioritering, skulle jag säga. Men vad ska man göra? Varför ska jag oftast behöva vara den som försöker behålla kontakten och planera träff? Det tjänar ändå ingenting till om ingen möter mig halvvägs.
Förr om åren var det något speciellt. Man var så oerhört spänd och glad vid den här tiden om året. Ja, julen.
Nu då? Nja, man blir äldre, och ingen verkar bry sig särskilt mycket. Det mesta känns bara påtvingat.
År 2012 har inte varit något bra år. Jag har mått sämre än tidigare och några "bra" perioder har jag saknat. Att befinna mig i ett kolsvart rum, liggandes i sängen, har känts som det mest lockande för mig att göra. Vänner som man förr kallade för en av sina närmsta, slutar höra av sig och verkar inte heller bry sig om att ens anstränga sig lite. Ångesten har blivit värre, likaså ätstörningen. Och den där viljan och motivationen att orka kämpa; vart finns den?
Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv, eller vem jag är.
Jag mår riktigt jävla pissdåligt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag känner mig så otroligt ensam. Så himla, himla ensam.
Ingenting jag gör är tillräckligt.
Jag kan lika gärna försvinna för gott.
I dag var det första gången som jag inte kunde hålla tårarna borta när jag besökte min psykolog. Nu är jag helt rödgråten och huvudet gör ont. Jag hatar att gråta inför andra.
Den jobbiga sanningen är att jag på något sätt måste hitta sätt att kunna gå emot mina negativa tankar, för att till slut kunna besegra dem. Detta är ju egentligen ingen nyhet för mig, men det känns så otroligt hopplöst. Hur ska jag kunna besegra den delen av mig som är starkast? Den mörka delen som dominerar. Som psykologen sa; allt jag berättar om, vare sig det är positivt eller negativt, lyckas jag alltid få det mörka att framträda, så allt jag pratar om är egentligen svart. Och det är ju så jag är. Jag är helt svart inombors. Jag vet inte hur jag ska klara av att vinna över mig själv, för det känns som något omöjligt när jag ser mig själv som en sådan misslyckad och värdelös person. Hur ska jag gå emot mig själv när jag är såhär svag? Jag förstår inte hur jag ska klara det.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Ingen frågar längre hur jag mår - egentligen. Well, I am not fine. Jag har börjat hetsäta mer än vanligt för att jag känner ständig oro. Jag mår illa och blir ledsen när jag ser mig själv i spegeln, och på något sätt känner jag mig besegrad. Jag har absolut ingen motivation till något, för i min värld är det som att det inte spelar någon roll vad jag gör, för jag suger i vilket fall som helst. Jag har känt mig ensam länge, men nu känner jag mig bara ensammare i och med att en stor del av mig har gett upp och är alldeles för övertygad om att jag aldrig kommer lyckas med något. För en människa som inte lider av depression och ångest eller liknande är det lätt att säga "men man ska inte tänka så negativt om sig själv" - Nähe, ska man inte? Holy cow, som om jag inte visste det liksom. Givetvis vill jag må bra, och jag försöker, men det är och har varit så jäkla svårt länge nu. Jag må vara envis många gånger, men när det gäller min förmåga att klara av saker så lägger jag av så fort jag inte klarar något. Och det är just så det har blivit. Jag lägger bara av hela tiden. Jag pratar inte längre om hur jag mår eller hur jag känner, och därför tror väl folk att jag helt plötsligt mår bra? Jag vet inte, det är väl lättast att tänka så. Jag behöver stöd och uppmuntran, men jag vill inte be om det. Jag vill att folk ska se det.
Jag måste ta tag i mig själv, om jag någonsin ska kunna bli bra. Kunna säga att "jag mår bra" och själv känna att jag talar sanning. Jag har stängt inne så mycket känslor under senaste året, faktiskt, mest omedvetet ärligt talat (som en försvarsmekanism), att det bara gör ont i mig. Jag har börjat gråta igen. Och när tårarna väl börjar rinna, så slutar det inte. Tårarna forsar ned ett bra tag, ända tills jag får en sådan fruktansvärd huvudvärk.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att jag alltid tjatar om samma saker - vilket jag förmodligen gör. Men det blir lätt så, när det jag skriver om berör min vardag. Det är ganska sorligt att nästan alla mina inlägg hamnar i "one of those crappy days" - kategorin.
Imorgon ska jag börja gymma igen. Har inte besökt gymmet sedan i maj, vilket självklart resulterat i en mer fläskig och slapp tjej eftersom jag fortfarande tenderar att trycka i mig stora mängder mat. Jag blir äckligare, alltså. Usch. När jag känner såhär, vill jag så gärna slå sönder mina knogar eller vad som helst. Jag vill känna någon annan smärta. För jag orkar inte med det här. Jag orkar inte med någonting, och det är inte helt obekant att tankar om att jag vill försvinna dyker upp. De har börjat göra det igen. Jag vill försvinna.
