Jag förstår inte riktigt mig själv ibland. Det känns som att jag tappat bort mig själv det senaste året. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller vad jag vill. Ätstörningen och depressionen har eskalerat under det gågna året och min energi till det mesta har liksom försvunnit. Jag vet inte vart jag ska leta efter den där energin som jag verkligen behöver. När den då och då hittar mig, så försvinner den nästan lika fort som den kom.
Jag har länge pratat om att jag skulle vilja bli psyokolog, eller liknande, eftersom jag vill hjälpa andra människor. (Ja, det finns andra sätt men det är just detta som har intresserat mig.) Nåväl, de tankarna blir allt mer avlägsna i och med att jag inte ens kan hjälpa mig själv. Jag måste skapa fred med mig själv innan jag kan gå vidare. Frågan är hur.
Jag borde göra saker som piggar upp mig och får mig på andra tankar. Men jag vet inte vad det skulle vara. Helt ärligt alltså, jag vet inte. Allt gör bara ont och mina negativa tankar är hela tiden närvarande. Det hela blir så frustrerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag kan inte sitta still eller något, utan jag vill slå in mina knogar i väggen eller något så att jag får ont och kan tänka på det istället.
När ska det här kriget upphöra? Det tar sönder mig.
I dag har det verkligen gjort ont i mig. Jag kan inte slappna av på något sätt, och ångesten verkligen kryper inom mig. Jag vill gråta, men jag kan inte för jag att jag är så utmattad - trots att jag inte har gjort något.
Det gör bara så himla ont.
I dag har jag haft mitt största återfall på länge. Jag har bara ätit, ätit och ätit för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag känner verkligen panik inom mig. Så därför har jag sovit så mycket jag kunnat, och när jag varit vaken har jag ätit. Känns som att min puls går i högvarv hela tiden. Återigen har jag den där starka känslan av hopplöshet, när jag bara vill ligga i ett mörkt rum och gömma mig från omvärlden.
I 3 år har jag lidit av ätstörningar. Jag har haft strikta dieter, svält, hetsätit, och tränat även om kroppen egentligen inte orkat. Jag har fortfarande en sjuklig relation till mat, och mig själv. Det tar väldigt mycket på krafterna, för en ätstörning handlar inte enbart om mat, det är så mycket mer inblandat. Det är bara ett sätt att hantera känslor. Ett dåligt, och ohälsosamt sätt.
Jag vill så gärna bli frisk. Slippa alla höga krav och sökandet efter perfektion... Jag är inte perfekt, ingen är det, men ändå är det perfektion jag vill uppnå. Och nu, när jag under senaste året har gått upp massor i vikt och förlorat den där kontrollen jag hade över mig själv gällande kost och träning, så är jag väldigt skör, och tål verkligen inte att misslyckas. För det är ju det jag känner att jag gör, hela tiden. Och det gör mig svagare. Det är inte förrän jag sitter hos psykologen och samtalar som jag verkligen förstår hur övertygad jag är om den saken; att jag är dålig. Jag alltid osäker och sällan nöjd vad gäller mig själv.
Jag är en person som vill alla väl. Så fort någon verkar ledsen eller liknande så frågar jag vad det är, istället för att ignorera. För jag vill alltid kunna hjälpa, och stötta mina nära och kära. Det känns väldigt viktigt för mig. Jag kan inte ta hand om mig själv, men jag kan åtminstone ta hand om andra. Eller ja, jag försöker alltid göra mitt bästa. Då gör jag i alla fall någon nytta.
Nu är jag ta mej fan trött på att gå runt som en fläskis! Får inte på mig mina kläder knappt. Nej, nu har jag börjat med nutrilett quick weight loss shakes, för jag behöver fan bli smal. Ska köra det i 2-3 veckor! Behöver ett rejält skjut i viktnedgången alltså. Jag ska återigen bli strl 34! DÅ tyckte jag att jag fortfarande var tjock, men jag var ju ändå rätt snygg då. Jisses.
Idag har det varit en sådan där dag. En dag när ingenting känns bra. Mycket beror på att jag är oerhört stressad och framför allt trött, vad gäller mina studier. Detta resulterar i att jag lättare deppar ihop över andra saker också. När jag känner mig så svag och sårbar som jag gör nu, så önskar jag verkligen att man bara kunde stänga av alla känslor. Jag brukar kunna det, men inte nu. Det är väl min överbelastade hjärna som säger ifrån, antar jag.
Jag har haft motivationsbrist gällande allt under de senaste månaderna. Min psykolog har många gånger bett mig att tänka efter vad jag helst skulle vilja göra nu. Ja, det jag vill göra, det är att resa. Det behöver inte vara ett nytt land, bara jag hamnar i en ny och främmande miljö. En plats där ingen känner mig. Jag vill bara vara, liksom. För jag känner verkligen att jag vill bort; jag behöver det.
Denna månad får jag mitt sista studiebidrag. Dessutom bara halva summan av det, och sen är det slut med pengar. Jag har ännu inte fått något jobb, och det stressar mig eftersom mina föräldrar ständigt tjatar på mig om studier, körkort och arbete. De menar väl, visst, men det är det enda de pratar med mig om. Inget annat. Så att jag ska umgås med mina föräldrar ligger inte i mitt intresse; utan jag håller mig snarare på mitt rum där jag får vara i fred.
Usch, jag behöver verkligen komma bort.
Efter en månad, fick jag äntligen min hemtenta betygsatt. Jag har varit nervös för att inte bli godkänd, och nu när jag blev godkänd så kan jag inte påstå att jag känner någon form av lättnad. Snarare besvikelse. Tentan var inte tillräckligt bra för ett VG. Jag tyckte ändå att jag hade fått med en del, men uppenbarligen inte. It was not good enough, for me. Tänk om jag kunde lyckas någon gång i alla fall. Vill nästan lägga av med kursen för att jag inte vill skämmas över ett dåligt slutbetyg. Visst, visst, det är svårt att få högsta betyg på universitetsnivå... men andra verkar ju klara det. Varför inte jag? Nae, jag är inte tllräckligt bra. Fan.
För några veckor sedan fick jag reda på att det finns ett läkemedel vid namn Reductil som skrivs ut till överviktiga som har problem att gå ned i vikt. Jag skulle aldrig få det utskrivet, men internet finns ju... right? Har läst om läkemedlet varav anledningen till varför jag inte vågat köpa det. Det finns för många biverkningar. Samtidigt är jag så desperat så att jag nästan väljer att köpa det ändå. Fan, gå ner 2 kg eller mer på en vecka... det vore så jävla skönt, med tanke på vilket fläskberg jag har blivit. Och nu när det är varmt, och man har mindre kläder på sig... jag mår ju fan bara dåligt av att veta att jag syns. Så äckligt. Jag är desperat och så ångestfylld så jag vet fan inte vad jag ska göra. Helvete.
