Har känt mig otroligt nere senaste veckan. Mer än vanligt alltså. Det känns tungt i bröstet och jag tänker ofta på att bara ta alla mina piller jag har. Allt känns tungt. Jag vet inte om jag orkar, inte när jag har sjunkit så långt ner...
Jag tror att allt fler glömmer bort mig, eller helt enkelt tröttnar på mig. Så känns det i alla fall. De försvinner en efter en, och jag blir bara mer ensam.
Det mesta känns meningslöst. Tårarna bränner ständigt bakom ögonlocken, och jag har inte ork till någonting. Tankarna om att bara få ett avslut på allt, de finns där allt oftare.
Om jag bara försvann.
Som jag nämnde igår så ska jag skicka in papper till en ätstörningsklinik. På dessa papper var man självklart tvungen att fylla i sin nuvarande vikt, och jag har ju undvikit att väga mig på åtminstone ett halvår. Så jag ställde mig på vägen, och fruktade det värsta. Fuck me, det var värre än väntat. Jag väger nästan lika mycket som min pojkvän på 192 cm (30 cm längre än mig). Han må vara rätt smal men han är ganska normalviktig ändå. Det är ju då INTE jag. Jag är fetare än jag trodde. Jag vet inte hur jag ska reagera. För många skulle det kanske innebära en motivation; nu jävlar ska jag bli smal liksom. Och ja, jag vill jättegärna väga ca 52 kg igen, men hur klarar jag det? Hur klarar jag det när jag är så beroende av mat, och när jag är så jävla svag hela tiden? Vart hittar jag styrka och ett jävlar anamma? Tell me, för jag vet fan inte. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på att jag kan ta alla mina piller jag har, och bara trycka i mig dem. Allihop. Det känns så frestande, för det är så jävla mycket skit som pågår i mitt liv hela tiden och som bara suger musten ur mig. Hur fan ska jag klara mig? Vill bara ta sönder mig.
Efter övertalan från min mors sida så har jag nu fyllt i papper som ska skickas till ätstörningskliniken i Stockholm. Känns som min sista utväg nu.
