Kampen mot mig själv

Detta är mina innersta tankar - om kriget som pågår inom mig.

Se mig.

Kategori: One of those crappy days

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Ingen frågar längre hur jag mår - egentligen. Well, I am not fine. Jag har börjat hetsäta mer än vanligt för att jag känner ständig oro. Jag mår illa och blir ledsen när jag ser mig själv i spegeln, och på något sätt känner jag mig besegrad. Jag har absolut ingen motivation till något, för i min värld är det som att det inte spelar någon roll vad jag gör, för jag suger i vilket fall som helst. Jag har känt mig ensam länge, men nu känner jag mig bara ensammare i och med att en stor del av mig har gett upp och är alldeles för övertygad om att jag aldrig kommer lyckas med något. För en människa som inte lider av depression och ångest eller liknande är det lätt att säga "men man ska inte tänka så negativt om sig själv" - Nähe, ska man inte? Holy cow, som om jag inte visste det liksom. Givetvis vill jag må bra, och jag försöker, men det är och har varit så jäkla svårt länge nu. Jag må vara envis många gånger, men när det gäller min förmåga att klara av saker så lägger jag av så fort jag inte klarar något. Och det är just så det har blivit. Jag lägger bara av hela tiden. Jag pratar inte längre om hur jag mår eller hur jag känner, och därför tror väl folk att jag helt plötsligt mår bra? Jag vet inte, det är väl lättast att tänka så. Jag behöver stöd och uppmuntran, men jag vill inte be om det. Jag vill att folk ska se det.

Sömn

Kategori: Allmänt

Mina nätter brukar mestadels vara sömnlösa. Jag orkar inte med det, för jag tänker alldeles för mycket. Förhoppningsvis hjälper atarax mig att sova i natt.

Låt blodet rinna.

Kategori: Allmänt

Jag hatar mig själv. Jag vill bara riva sönder mina armar, och slå sönder mina knogar.
Jag hatar mig själv.

Jag vill försvinna

Kategori: One of those crappy days

Jag måste ta tag i mig själv, om jag någonsin ska kunna bli bra. Kunna säga att "jag mår bra" och själv känna att jag talar sanning. Jag har stängt inne så mycket känslor under senaste året, faktiskt, mest omedvetet ärligt talat (som en försvarsmekanism), att det bara gör ont i mig. Jag har börjat gråta igen. Och när tårarna väl börjar rinna, så slutar det inte. Tårarna forsar ned ett bra tag, ända tills jag får en sådan fruktansvärd huvudvärk.
 
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att jag alltid tjatar om samma saker - vilket jag förmodligen gör. Men det blir lätt så, när det jag skriver om berör min vardag. Det är ganska sorligt att nästan alla mina inlägg hamnar i "one of those crappy days" - kategorin.
 
Imorgon ska jag börja gymma igen. Har inte besökt gymmet sedan i maj, vilket självklart resulterat i en mer fläskig och slapp tjej eftersom jag fortfarande tenderar att trycka i mig stora mängder mat. Jag blir äckligare, alltså. Usch. När jag känner såhär, vill jag så gärna slå sönder mina knogar eller vad som helst. Jag vill känna någon annan smärta. För jag orkar inte med det här. Jag orkar inte med någonting, och det är inte helt obekant att tankar om att jag vill försvinna dyker upp. De har börjat göra det igen. Jag vill försvinna.