I morse vaknade jag klockan 7, och var jättepigg. Ja, det är väl bra, då sover man inte bort hela dagen liksom. Men jag kände bara att jag inte ville kliva upp. Så jag tvingade mig själv att somna om, för att sedan vakna vid 10 och slutligen gå upp. Jag har haft så mycket blandade känslor i dag; jag känner ilska, besvikelse, ångest osv. Varför, vet jag inte. Det känns som att hela huvudet är helt fullt med massor av tankar, men jag kan inte koncentrera mig på någon eftersom det är så mycket. Detta är väldigt frustrerande, vilket givetvis resulterade i återfall för att jag inte visste vad jag skulle göra. Nu mår jag illa, har ont i magen och hatar mig själv ännu mer.
Jag känner mig ensam.
Nu har jag tränat sedan slutet av januari. Jag tyckte mig se lite resultat, och tänkte att "det här går nog framåt". Igår försökte jag dra på mig mina favoritjeans som jag inte använt på över ett halvår; det tog stopp vid låren. I dag försökte jag prova två jeansshorts, men även de var svåra att få på sig... Jag ställde mig även på vågen och märkte att jag inte alls gått ned i vikt. Visst, jag har nog byggt upp muskler vilket resulterat i att jag inte gått ned, men jag trodde ändå att jag hade blivit lite smalare. Men icke. Detta bör motivera mig ännu mer, men det är knappt att det gör det alltså. Jag har försökt och försökt, men det går åt helvete. Förut gick det ju så jävla bra när jag tränade? Åh. får försöka börja springa igen trots att jag lätt får ont. Men det ska nog lösa sig på något sätt. Nästan så att jag vill börja svälta mig, även om jag är väl medveten om att det är ett mycket dåligt val. Men jag får sådan panik när jag ser mig själv, och sommaren är snart här och allt... FAN DÅ!
Nu har verkligen mitt humör och allt sjunkit till botten. Precis som under hösten, så har jag en stor klump i magen och helst vill jag bara sova bort dagarna för att jag inte orkar tänka. Under en period nu så har jag väl mått helt ok; mest på grund av att jag valt att inte tänka på det jobbiga och mörka. Men nu känns det som att en stor bomb har släppts över mig, för ingenting känns bra. Jag känner mig osäker och desorienterad, för just nu vet jag inte riktigt vad jag ska kämpa för. Allltså, vad ska jag uppnå? Lycka? - Ja, vad är lycka då? Bli frisk? - Hur då? Ingenting verkar fungera. Återigen har jag en stark känsla av hopplöshet.
MEN! Istället för att avsluta detta inlägg med alltför mycket negativitet så tycker jag att ni ska se den här otroligt komiska videon. Hoppa till 0:25 och börja kolla därifrån; ungefär så känner jag mig!
http://www.youtube.com/watch?v=H4w0_n1Yras
Vädret är vackert, och snart ska jag bege mig ut på en långpromenad med en kär vän. Ändå känner jag bara "vilken pissig dag". Fan, två månader har passerat sedan jag började träna, TVÅ! Och ändå händer det inget. Jag har fått mer muskler, men midjemåttet har inte minskat ett dugg. Ooooh, vad motiverad jag blir! Får väl börja äta mycket mindre och promenera massor som jag gjorde för två år sedan. Det funkade ju bra, trots att det inte var nyttigt för kroppen då jag tappade massor med muskelmassa. Men, jag blev i alla fall smalare. Nu blir jag ju bara äcklad när jag ser mig själv. Just nu känner jag bara att jag fortsätter att misslyckas på flera områden.
Dagen började helt ok; det var soligt och riktigt vårväder ute, jag var på gymmet, och var på ett intressant politiskt möte. När jag sedan kom hem fick jag huvudvärk, ont i magen och ångesten började smyga sig fram. Jag kände mig tjock och äcklig och otillräcklig... - ja, de vanliga tankarna alltså (mer eller mindre).
Nu sitter jag här och är illamående och önskar att jag kunde spy upp det jag ätit, trots att min middag bara bestod av en avokado och två kiwis. Imorgon ska jag besöka gymmet igen, och då ska jag försöka träna ordentligt. Jag menar, nu har jag gått på gym i ca 2 månader, och det händer knappt något, vilket ger mig mer och mer ångest p.g.a. att det börjar bli varmare väder och allt. Jag vet att jag måste träna mer kondition och försöka ta promenader istället för att bara sitta hemma 24/7 på min feta röv... men motivationen finns knappt. Till gymmet är det lättare att ta sig till eftersom jag går tillsammans med min pojkvän. Har ju endast skett några enstaka gånger att jag lyckats ta mig dit ensam. Åh, jag måste försöka mer.
Jag vill bara bli omhållen, och smekt över håret och få höra "det kommer ordna sig" även om jag kanske egentligen inte tror på det. Men ja, just nu skulle jag ändå behöva det. Bara känna trygghet. Just nu känner jag mig bara så desorienterad.
Jag skulle vilja resa bort. Ta med mig min älskade kamera och vandra runt på nya och främmande gator och bara njuta. Jag har inte direkt åkt utomlands tidigare för att bara semestra, liksom. Så jag tycker att det vore dags att göra det. Men pengar är alltid ett problem. Nåväl, drömmar är alltid bra att ha.
Återfallen och det desperata behovet av mat börjar smyga sig tillbaks. Jag känner ständig oro i kroppen, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det är så mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Inte värre än vanligt egentligen, men i och med att jag förträngt ganska mycket på sistone för att jag helt enkelt inte orkat, så kommer allting på en gång nu istället. Jag känner mig så omotiverad på allt just nu. Och jag känner mig ensam.
Senast i dag så har jag funderat över hur det skulle vara om jag försvann. Hur många skulle bry sig? Hur många skulle sakna mig? På riktigt alltså. Skulle jag vara bortglömd efter några dagar, eller vad skulle hända...? Jag tänker såhär alldeles för ofta...
Det har verkligen gått upp och ned sedan jag skrev sist. Det positiva är att återfallen har minskat, och jag har känt mig allmänt gladare. Sedan en vecka tillbaka ungefär så har det dock börjat rasera igen. Mina tankar är mestadels mörka, och det som lockar mest just nu är faktiskt att befinna mig i mitt rum med neddragna rullgardiner och bara ligga i min säng. Däremot så försöker jag att inte göra det, för jag vet att det blir värre då.
Jag ligger väldigt mycket efter i studierna, vilket resulterar i att jag känner mig stressad och omotiverad. Om det är något jag inte förstår så ger jag upp alldeles för lätt eftersom jag känner mig så efterbliven och trög. Dessutom börjar våren närma sig allt mer, vilket är härligt men samtidigt väcker det mycket ångest hos mig. Ju varmare det blir, desto mindre kläder och ju mer syns jag. Jag vill egentligen bara gömma mig, känner mig så tjock och bara... äcklig. Nu har jag gymmat sedan mitten av januari, och det har skett små förändringar, men långt ifrån mina förväntningar. Jag känner mig så oattraktiv och dålig rent allmänt. Ingenting går bra just nu. Jag börjar bli omotiverad på livet igen.
