Jag satte mig och funderade en stund förut. Jag försökte fundera ut saker jag känner mig nöjd med gällande mitt utseende. Det enda jag kom på är mitt hår. Och när jag tänker tillbaks ca 2 år, när jag satt hos min dåvarande kurator och han frågade mig vad jag kände mig nöjd med. Jag minns att jag sa att jag var mest nöjd med mina ben, och så var det något mer. I dag hatar jag mig själv mer än vad jag gjorde då. Jag känner mig så jävla ful, och fet. Jag menar, jag väger nästan lika mycket som min pojkvän. Jag har gått upp 20+ kg. Och något som gör mg upprörd, det är när jag ser andra lyckas. Inte det att jag inte vill unna andra lycka, utan det påminner mig bara om hur jävla misslyckad jag själv är. Hur otroligt dålig och hopplös jag är. Jag har absolut ingen självkontroll längre, jag tränar knappt, och jag bara äter och äter och äter... Och ja, som sagt. Komplimangerna, de avtar ju. Från alla håll. Att jag vantrivs med min kropp borde väl vara motivation nog till att böjra träna och äta bättre igen? Ja, man tycker ju det. Men vad fan gör man, när maten är ens tillflykt? Något som har kontroll över dig. Det har liksom gått så långt att jag automatiskt känner att det är hopplöst.
Jag saknar min envishet och självdisciplin. Den tog mig långt. Jag blev smal, och jag blev sedd. Jag hade något att visa upp.
Just nu känner jag att jag bara skulle vilja skrika och slå. Bli sedd. Bli hörd. Det är så mycket som finns inom mig. Jag vill inte behöva känna att jag är en börda varje gång jag talar sanning. Det ska inte vara så. Herregud, en människa som mår piss ska väl inte behöva få dåligt samvete för att hon talar om det? Alltså. Nej. Jag orkar inte. Jag är så fruktansvärt trött på allt och alla. Men mest på mig själv.
Åh, gud. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Från att ha kännt att vissa delar av mig varit mer eller mindre acceptabla så känner jag mig bara oerhört motbjudande. Till och med ännu mer nu när komplimangerna börjat avta. Fattar inte att jag tillät mig själv att bli tjock igen. När jag var smal, under den tiden, har jag aldrig fått så mycket komplimanger som då. För mina ben, min rumpa, ja... sådant jag aldrig hade fått höra förut. Min pojkvän gillar inte heller de delarna på mig längre... det märks. But hey, who wants a fat girlfriend? Herregud, jag väger nästan lika mycket som honom nu och såhär mycket har jag aldrig vägt i hela mitt liv. Det är så mycket som går nedåt. Som jag tidigare berättat så har jag kännt mig så bortglömd utav mina så kallade vänner. Ja, det känns som att min vänskapskrets blir allt mindre. Det som suger så hårt, det är när man själv verkligen kämpar för att hålla kvar något. Något som man själv sett som ett viktigt band, som man inte vill förlora. Och så blir man inte mött på vägen. Det gör ont. Och jag har slutat prata om mitt mående med alla.. för jag vet inte längre vem jag ska vända mig till. Vem ska jag vända mig till, när de vänner som en gång varit mina närmaste inte finns längre? Eller när de vänner man har, inte riktigt orkar höra på det man har att säga? Det brukar sluta med att jag spricker och får en ångestattack och ligger ensam i mörkret och gråter helt hysteriskt i flera timmar.
