Kampen mot mig själv

Slutade gå till min psykolog på psykiatriska mottagningen för ett tag sedan. Det kändes rätt hopplöst. I samma veva slutade jag även med antidepressiva efter 3 år för att det kändes meningslöst. Min ångest har blivit betydligt värre; kan få attacker i princip var som helst, när som helst. Det är hemskt. Och dagligen, tänker jag hur mycket lättare det vore om jag inte fanns. Alla tankar som spökar, och alla känslor... det gör så ont bara. Och jag har ingen att riktigt prata med.

 

För någon vecka sedan ringde jag till psykiatrins rådgivning och sade att jag behövde hjälp; att jag ville träffa en läkare. Inte återuppta samtalsterapi igen, för det har känts meningslöst hur länge som helst. Varje gång jag gick därifrån glömde jag bort vad vi pratat om, eftersom det liksom kändes hopplöst hela tiden. Jag blev så oemottaglig bara. Förra veckan så fick jag post. Det var en läkartid på psykiatrin i december. Så vi får se hur det går. Jag hoppas på att få något ångestdämpande jag kan ta vid behov. Något som INTE är Atarax för det är ju för fan som att äta sockerpiller man bara blir lite trött av. Skitpiller.

Försöker även förbereda mig mentalt för att arbeta i natt. Kl 20.45-06.45, och jag hoppas jag får arbeta med någon vettig och trevlig människa. Vi ska ju jobba ihop i 10 timmar liksom. Oh shit, får se hur det går.