Jag blir så trött när tjejer med normkroppar ska leka kroppsaktivister. De lägger upp helkroppsselfies med hashtagen #bebodypositive, samtidigt som de visar upp en sådan kropp som är accepterad av samhället. Det känns som ett hån mot oss som faktiskt är överviktiga och som hela tiden, på något sätt, blir påminda om att vi är ohälsosamma och fula p.g.a. vår vikt. Visst existerar kroppskomplex även hos smala människor, men de är åtminstone accepterade av samhället.
När jag var smal, så hatade jag visserligen min kropp, men min omgivning gav mig komplimanger. Folk sa att jag hade blivit fin och smal, däribland vänner, familj och släktingar. Jag fick bekräftelse på att jag nog på något sätt kanske var okej ändå. På den tiden misshandlade jag min kropp med strikta dieter, svält och överdriven träning. Jag sjukskrev mig från skolan för att stanna hemma och träna om jag hade överätit. Allt för att inte gå upp i vikt.
Sedan studenten har jag gått upp mer än 30 kg i vikt. Ju mer jag ökat i vikt, desto mer har komplimangerna och den där bekräftelsen avtagit. Istället får jag då och då frågan om jag är gravid, eller pikar från den ena och den andra. Min mor är en av dem. Hon försöker hela tiden pika mig med att jag ska äta "smalmat", träna o.s.v.
Jag känner mig så fruktansvärt jävla otillräcklig, ful och oattraktiv. Jag önskar jag kunde bli smal igen, för då kände jag mig ändå mer accepterad.
"Hur många gånger i veckan skulle du säga på ett ungefär att du känner av den här starka ångesten?" frågade läkaren.
"I princip dagligen, den finns inom mig mer eller mindre hela tiden. Varje dag." svarade jag.
Jag känner ångest över allt. Jag är rädd för att vara otillräcklig. Jag nojar konstant över att jag aldrig kommer lyckas bli smal och fin, att jag kommer låta det gå för långt, och att han slutligen lämnar mig. För man vill inte ha någon som ser ut som jag gör. Michelinformad och oproportionerlig. Jag vet detta, eftersom jag fått det bekräftat för mig under alla år, att man skulle föredra mig smal osv.
"Gör nåt åt saken." Yeah. Jag önskar jag kunde gå tillbaka till mina mer anorektiska vanor jag hade för ca 7 år sedan, där jag tränade massor och hade strikta dieter. Då sa folk att jag hade blivit fin. Fin och smal.
Ligger hemma och är sjuk, och orkar inte ta mig någonstans. Så jag ligger här med min ångest som bara tycks bli värre för varje timme som går. Det trycker i bröstet, hjärtat slår fort, jag mår illa och har ont i magen. Kan inte sluta jämföra mig med andra, och inse hur jävla långt i från snygg, smal och bra jag är. Jag är fan bara helt jävla värdelös. Varför inte bara dö? Jag gör ändå ingen nytta någonstans.
Jag brukar fundera på hur det skulle bli om jag försvann. Vilka som skulle bry sig "på riktigt" och vilka som skulle bry sig för att, ja... Fuck if I know, bara vara någon som förlorat en "vän" för att få uppmärksamhet? Jag undrar även hur fort folk skulle glömma mig, och gå vidare.
