Kampen mot mig själv

Detta är mina innersta tankar - om kriget som pågår inom mig.

Calling for help

Kategori: En glimt av hopp

Efter övertalan från min mors sida så har jag nu fyllt i papper som ska skickas till ätstörningskliniken i Stockholm. Känns som min sista utväg nu.

Kanske håller det på att vända?

Kategori: En glimt av hopp

Det här har jag inte kunnat säga på länge; men jag mår faktiskt helt okej! De senaste veckorna har det varit lite ljusare dagar. Givetvis finns alltid mörka tankar och lurar någonstans om att jag inte duger, och att jag är alldeles för tjock och ful. Men de har inte varit lika starka. Kanske är det den nya medicinen som hjälpt mig lite på traven? I vilket fall som helst så känns det skönt. Att ha stark ångest och ibland även vara rädd för sig själv tär mycket på en, både fysiskt och psykiskt.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle börja promenera regelbundet, och även träna mer. Och hittills har det fungerat ganska så bra! Jag har promenerat nästan varje dag, och jag tar mig även till gymet till fots, som är en sträcka på 3.3 km. Jag har även haft bättre kontroll på matintaget. Installerade en app på mobilen som räknar hur många kalorier jag äter per dag osv. Detta har ju både sina för- och nackdelar. I och med att jag har en ätstörning så kan det ju bli en besatthet, men samtidigt behöver jag kontroll över maten i och med att jag hetsätit så mycket och därmed gått upp en hel del i vikt. Ja, vi får se hur det går för mig.
 
Insåg även att detta blir mitt första inlägg på väldigt, väldigt länge som faktiskt är positivt. Det känns bra.

Nu jävlar

Kategori: En glimt av hopp

Nu är jag ta mej fan trött på att gå runt som en fläskis! Får inte på mig mina kläder knappt. Nej, nu har jag börjat med nutrilett quick weight loss shakes, för jag behöver fan bli smal. Ska köra det i 2-3 veckor! Behöver ett rejält skjut i viktnedgången alltså. Jag ska återigen bli strl 34! DÅ tyckte jag att jag fortfarande var tjock, men jag var ju ändå rätt snygg då. Jisses.

Jag ska finna en väg ut ur det här.

Kategori: En glimt av hopp

Det senaste året, och framför allt de senaste månaderna har jag mer eller mindre gett upp. Jag har tvivlat och intalat mig själv att jag är en svag person som ständigt misslyckas. Det är så jag har känt varje gång jag har gömt godis och kakor osv i mina fickor som jag tryckt i mig när ingen har sett, eller när jag har ljugit om att jag inte har ätit för att kunna trycka i mig ännu mer mat. Många tänker säkert "Ja, men det är bara att bestämma sig för att bli frisk" - Givetvis krävs både motivation och bestämdhet för att kunna göra framsteg, men det krävs mer än det också. Jag har burit på sjukdomen i snart tre år, och den har verkligen stor makt och under de senaste året så har det blivit sämre. Jag har börjat tycka mer illa om mig själv, och intalat mig själv att jag är en svag, patietisk och misslyckad person som aldrig kommer att nå mållinjen. Jag har inte orkat bry mig om min kost, eller träning vilket resulterat i viktuppgång på 8-10 kg.

Jag måste ta tag i detta. Jag måste verkligen ta upp kampen igen, och verkligen kämpa. Både för min egen, och för andras skull. Men jag kan inte vara ensam i det här. Jag behöver få höra av er att ni tror på mig, att jag är bra och att jag kan. Det finns några som jag vet tror på mig, men i och med att jag haft sjukdomen så pass länge och att jag mått sämre det senaste året har jag fått känslan av att färre personer orkar uppmuntra mig. Det finns tre personer som verkligen tror på mig, och det är jag evigt tacksam för. Ni har varit väldigt tydliga med att ni verkligen tror på mig. Tror på att jag kommer att besegra sjukdomen. Det har ni varit övertygade om hela tiden, och det behöver jag.

Jag kommer att ta mig ur det här helvetet. Tack vare er.

today, is our anniversary

Kategori: En glimt av hopp

För tre år sedan blev vi ett par. Trots att jag tycker att du egentligen förtjänar någon mycket bättre och vackrare människa än mig, så har du ändå valt att finnas kvar vid min sida - vilket jag är oerhört tacksam för. Du är mitt allt, och utan dig så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Du får mig att vilja leva.
Du är mitt liv. Mitt allt.
Och jag älskar dig, mer än något annat.



Jag ska försöka att bli bättre. Du förtjänar mycket bättre än såhär.

Think twice

Kategori: En glimt av hopp

SKÄRP DIG FÖR FAN!
JAG KLARADE FAKTISKT TENTAN! MIN FÖRSTA NÅGONSIN.

+-

Kategori: En glimt av hopp

Jag är fortfarande inte klar med hemtentan. Det är svårt.


MEN...

Jag tränade faktiskt igår, och det känns på min träningsvärk som sitter i hela kroppen.
Jag har inte hets- eller överätit varken igår eller i dag.

I believe it's my last hope.

Kategori: En glimt av hopp

Klockan 10 ska jag vara hos psykologen. Jag har inte fört några dokumentationer på länge, eftersom jag skämts och mått dåligt över mig själv. Vågen kommer visa viktuppgång i dag igen, och då är jag inte långt i från den vikt jag hade i åttonde klass när skolsköterskan sa att jag var tvungen att gå ned i vikt. Hej fetto!

Förra veckan mailade jag en psykiatrisk mottagning i en annan stad och frågade om hypnosterapi, och om de kunde hjälpa mig, eftersom ingenting fungerar. De sa att de gärna tar emot mig men att jag måste tala med min psykolog först. Just nu känner jag att hypnos är mitt "sista hopp". Faktiskt. En behandling kommer kosta mig 700 kr, men vad fan ska jag göra annars? Jag tror på hypnos, och vill ge det en chans. För jag vill bli frisk. Jag vill bli fri.

There's nobody, like you.

Kategori: En glimt av hopp

I dag var det vägning, och till min stora förvåning (inte) så har jag gått upp 1.4 kg. Not a big surprise, really. Och så får jag ju samma fråga som varje gång "Hur känns det?" - Ja, jag har gått upp i vikt, så va fan tror du? IT'S WONDERFUL!!! Let's shake the fläsk, liksom. Haha. Jag orkar inte känna något. Ja, visst, jag känner mig äcklig och motbjudande men jag visste ju redan innan att vågen skulle visa högre siffror, så det finns inte så mycket att säga om saken. Har jävligt svårt att tänka positivt kring detta. Det har ju inte blivit bättre sen i januari, utan snarare sämre. So, what shall I do? No fucking idea, folks. Befinner mig inuti ett svart moln av hopplöshet.

Trots att självkänslan och självförtroendet sjunkit ytterligare i dag, så har det funnits ljusglimtar under dagen. Jag spenderade ett par timmar hos min älskade, som pysslade om mig. Han är underbar. Vad skulle jag göra utan honom? Något en kär vän sade till mig för länge sedan, var att hon tyckte att det var en skrämmande tanke i fall det skulle ta slut mellan honom och mig. Ja, det är ju sant. Det är han som fått mig att vilja leva igen. Det är han som får mig att fortsätta kämpa, även om jag hela tiden tycks mötas av motgångar.

Vädret har varit vackert i dag, trots att det blåst lite för mycket vilket resulterat i att hela ansiktet varit täckt av mitt hår. Hello, troll! Haha. Härlig musik har jag haft i öronen också!

Några nya favoritlåtar är
Disorder - Joy Division
Love Buzz - Nirvana
All Along The Watchtower - The Jimi Hendrix Experience

Så vill du vara lika cool som jag med awesome musiksmak, så lyssna på dessa låtar.

So what?

Kategori: En glimt av hopp

Jag kände ångesten och tvångstankarna krypa inom mig. Jag tittade på klockan; det hade bara gått en timme sedan jag åt frukost. Min kropp var absolut inte hungrig, men mitt sinne var det - som alltid.

Jag gick och rotade i kylen och skafferiet och funderade på vad jag skulle ta, men jag fann inget som var tillräckligt lätt att äta. Min kreativa sida vaknade (tyvärr), och det föll mig in att jag skulle baka något som inte tog alltför lång tid.

Kakao hade vi inte tillräckligt av, så jag tänkte att jag skulle göra smulpaj. Trots att jag hela tiden var medveten  om vad jag gjorde, så hade ändå tvångstankarna övertaget. Jag satte på ugnen och började ta fram ingredienserna, när jag till min fasa (och lättnad) inser att allt socker är borttaget ur skafferiet. Jag började leta på de vanliga - och alldeles för uppenbara ställena - där mina föräldrar brukar gömma undan sådant jag inte ska äta. Jag letade och letade men fann inget. Till slut gav jag upp, vilket resulterade i att jag kände både lättnad och frustration. Tyvärr var ångesten alldeles för stark, så jag beslutade mig för att äta upp hallonen som först var tänkt till smulpajen. Jag åt bären tillsammans med mjölk.

Jag åt av fel anledning. Jag åt för att mitt sinne skrek efter föda. Men nu i efterhand känner jag inte lika mycket hopplöshet och självhat; jag känner hopp. Mina föräldrar hade ansträngt sig och gömt undan sådant som blir farligt för mig när jag får mina återfall. Sockret var undangömt, och för första gången hittade jag inte gömstället.

Jag känner lättnad, samtidigt som mitt sjuka jag känner frustration och ilska. Men den delen ska jag övervinna. För första gången på flera månader, så känner jag att mitt envisa jag börjar hitta tillbaks.




Introduction

Kategori: En glimt av hopp

Jag skapade denna blogg med syftet att skriva ned mina känslor. Jag har försökt tidigare, men jag har alltid lagt ned och inte sett någon direkt mening med det. Men i och med att jag mår så pass dåligt som jag gör, så är det både bra och nyttigt att skriva av sig, trots att jag har nära & kära som jag kan tala med. Det är lättare att formulera mig i skrift, och därför ger jag detta en ny chans. Det är också bra om jag i framtiden kan gå tillbaks och se hur mycket som har förändrats. 

Förr var jag envis. Riktigt envis, menar jag då. Jag var fast besluten om att övervinna bulimin, och ge mig själv en chans. En chans att tycka om, eller åtminstone acceptera mig själv - så som jag är.

I dag, vet jag inte riktigt vart jag har mig själv. En del av mig har gett upp, känns det som. Det dåliga, och negativa, det är min vardag - det är jag helt enkelt. Det är så jag ser på saken.

Det är skrämmande att höra mig själv säga "Jag minns inte hur det är att vara glad en hel dag.". Jag kan givetvis känna lycka eller glädje för stunden, men den varar aldrig länge. Minsta lilla sak som går fel - enligt mig - påverkar mig negativt och drar ned mig rejält.

Jag är både intresserad och relativt insatt i psykologi, och vet därför mycket väl att det mesta sitter i huvudet. Jag vet att jag måste lära mig att tänka i nya banor. Frasen "Det gäller bara att bestämma sig!" har jag fått höra många gånger. Ja, givetvis måste man bestämma sig - det är steg 1. Men sedan är det ju resten kvar - Hur ska jag gå till väga? Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? Två år har passerat. Jag må ha gjort framsteg, men det är lång väg kvar, och jag försöker fortfarande finna vad som är rätt för mig. Vad är det som fungerar för just mig?

Alla individer är ju olika, det gäller bara att hitta rätt väg. Jag letar.