Just nu tycker jag det är jobbigare än vanligt att vistas bland folk. Sol och värme innebär att alla klär av sig och visar sina snygga kroppar och så kommer jag där, lika sexig och åtråvärd som jabba the hut.
10 år av osunda tankar om mat och kropp. Allt detta självhat, som dessutom tycks bli starkare. Så fort jag ser mig i spegeln känner jag mig äcklad, och att byta om eller vara naken inför någon är bland det värsta jag vet. Tusen tankar far genom huvudet. Minns inte senast jag hade sex utan att ständigt tänka på hur jag ser ut. Är ständigt osäker och rädd för att bli ratad o.s.v.
"Tänker han på andra när vi ligger? På sina tidigare ligg, som var mycket smalare än mig?"
"Skäms han för hur jag ser ut?"
"Blir han äcklad när han ser mina valkar, bristningar och celluliter?"
"Fantiserar han om någon annan för att få stånd?"
"Föredrar han mig med kläder istället för utan?"
"Är jag någon som man är stolt över att ha som flickvän?"
Olika konton med fokus på kroppspositivism ökar på sociala medier. Följer några konton i hopp om att bli inspirerad och även för att försöka bli av med alla tankar om "den perfekta kroppen" som ständigt hemsöker mig. Jag önskar jag kunde ha det självförtroendet och den självkänslan som många har. Det här med att få känna sig vacker, jag vet inte hur det känns. Jag skulle aldrig kunna förföra någon med min kropp och med det kassa självförtroende jag har. Jag har aldrig varit ett förstahandsval hos killar, utan snarare det där valet man tar i brist på annat, om ens det.
Vill bara få känna att jag är okej, fin, vacker nån jävla gång.
"Det börjar hos dig själv", yeah, men svårt att börja själv när man inte har något att bygga det på. Hur kan jag tycka att jag är fin när ingen annan tycker det eller visar att jag är det?
Nu är jag alltså färdigutbildad undersköterska. Känner mig dock inte förtjänt av titeln. Även om jag har flera års erfarenhet inom vården så tvivlar jag på mig själv och min kompetens, jag är så rädd för att begå misstag.
Samtidigt är det ju ingen big deal för
samhället att bli undersköterska, man får hem ett intyg/diplom på att man är undersköterska and that's it. Man är ju "bara" undersköterska. Även om jag ser värdet och den viktiga rollen man faktiskt har som undersköterska så är det jävligt tråkigt att det är så få andra som ser det. Den negativa attityden som många har påverkar mig, för det är som att jag betraktas som ett fån för att jag är glad över att jag är färdigutbildad nu. För undersköterska kan ju "vem som helst bli".
Undrar om jag tar priset i självhat? Känner mig så värdelös och dålig, på alla sätt.
I helgen ska jag befinna mig på fest med mina vänner. Borde se fram emot det, men kan inte sluta tänka på att jag kommer vara den feta och fula tjejen som står i skuggan av de andra som har både snygg kropp och fint utseende.
Jag borde egentligen fokusera på att ha roligt med mina vänner, men tankarna tar oftast över.
Tanken av att försöka överdosera på tabletter faller in allt oftare. Jag vet inte om jag vill dö, men jag vet att jag inte orkar må såhär. Det gör ont i mig hela tiden. Självhatet bara växer.
Jag är så himla patetisk. Klarar inte av någonting. Så fort jag är ledig ligger jag och sover, för att jag inte orkar något. Jag vet att jag måste försöka tvinga mig själv att göra saker, men det är så jävla svårt. Orken finns verkligen inte. Så fort jag är ensam så börjar tankarna komma, och de tar aldrig slut, och jag blir så utmattad.
Fan vad jag hatar mig själv. Så jävla värdelös, ful, fet och patetisk.
Jag bara väntar på att bli övergiven, för om inte ens jag orkar med mig själv, hur fan ska någon annan orka?
Jag börjar verkligen tappa hoppet om mig själv. När man levt med depression, ångest och ätstörningar i ca 10 år, så börjar det kännas hopplöst. Jag känner mig sviken och bortglömd av vården, och jag avskyr att jag inte klarar av att ta kontroll över mig själv. En stor del av mig önskar verkligen att jag idag hade samma sjukliga självdisciplin som jag hade för 6 år sedan, då jag vägde mellan 50-52 kg. Då kände jag mig sedd, och även bekräftad av min omgivning. För det är ju smala och vältränade brudar samhället vill ha, vilket jag förstår. Det räcker bara att titta på mig så blir man äcklad. Jag vill inte vara ett klassiskt exempel på "att det är insidan som räknas", för det är sånt jävla bullshit.
Jag börjar verkligen tappa orken för allt. Jag misslyckas med precis allt jag ger mig in på, så varför tar jag inte bara livet av mig själv? Ah, just det. För att jag är feg och dessutom skulle det bara orsaka en massa besvär för mina anhöriga.
Åren bara far iväg. Jag ser tillbaka på gamla inlägg jag skrivit, och kan genast konstatera att det där självhatet som fanns då fortfarande finns kvar. En del av mig tror nästan att det är värre idag än vad det var då. Självhatet gör sig påmint dagligen. Så fort jag ser min spegelbild vill jag bara slå sönder den, ta en glasskärva och skära sönder hela mig. Jag är så jävla ful, fet och äcklig och jag hatar mig själv för att jag inte lyckats ta kontroll över min vikt. Jag hatar att jag ser ut såhär; för let's be honest - vem fan vill ha ett jävla fetto?
Jag börjar känna mig allt mer illa till mods när jag vistas utomhus, för det enda jag vill är att gömma mig. Jag är rädd för att träffa på gamla vänner eller bekanta, eftersom det känns som att hela jag är ett misslyckande, och att det liksom syns så väl.
Jag känner mig bortglömd, jobbig och till besvär. Har en riktigt dålig period just nu. Överanalyserar saker, och får för mig mycket. Jag vet inte. Jag känner mig i vägen. Skulle jag försvinna nu, skulle der inte märkas.
Har sedan december hetsätit betydligt mer, vilket resulterat i viktuppgång. Har mått otroligt dåligt över detta och samtidigt har jag hittat på ursäkter till att inte träffa folk pga att jag skäms så mycket.
På mitt jobb finns det en kvinna som gärna ger folk pikar, och som inte är rädd för att säga vad hon tycker och tänker. Vid fikabordet igår utbrast hon helt plötsligt "ja, jag tänkte fråga om du har en liten på gång eftersom du blivit mycket rundare" jag tittade på henne och svarade "nej.... Jag är bara tjock". Sedan så var det inget mer med det, hon skämdes inte över huvud taget och bad om ursäkt gjorde hon givetvis inte heller. Hennes kommentar fick mig att må så fruktansvärt dåligt; jag hade en klump i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. När arbetsdagen väl var över och jag satte mig i bilen för att köra hem, så brast det. Tårarna bara forsade. Hela gårdagskvällen låg jag i min säng och bara hatade. Jag hatade att kärringen hade påmint mig om hur mycket jag hatade mig själv, och jag hatade att hon av alla människor trampat mig på en öm tå.
Fan för allt. Jag orkar inte. Jag mår så jävla pissigt och jag är så trött på att inte ha någon att vända mig till.
Jag känner ett tryck över bröstet, magen känns som om den vore ut och in, och andningen känns tung och ojämn. Denna morgon har jag återigen funderat och tänkt för mycket på saker och ting. Varför det är som det är osv. Ångesten är enorm, och jag vill helst inget annat än att bara isolera mig just nu. Pratar jag med någon känns det som att jag riskerar att förlora de också. För de andra tröttnade på mig, och mitt tjat - obviously. Numera försöker jag hålla mitt poker face. Mina bekymmer är bäst att jag håller för mig själv.
Jag önskar att det fanns något som fick mina tankar att försvinna. Det är så tungt.
Jag minns inte att jag gick och lade mig igår. Jag förstår inte. Var min ångest så stark att jag kopplade bort allt, eller vad hände? Jag vaknade i alla fall denna morgon med minst lika mycket ångest (om inte mer) som jag hade igår kväll. Tog nyss en lergigan, så nu väntar jag bara på att bli dåsig och somna om. Jag orkar inte vara vaken; för mycket tankar och oro. Får nästan panik. Jag är oduglig. Hopplös. Jag borde inte ens få finnas.
Har suttit inne på Facebook nu under kvällskvisten. Tittat igenom min egen och f.d. nära vänners loggar och foton... För 3 år sedan trodde jag inte det skulle se ut som det gör i dag. Vänner har försvunnit och varje gång har det gjort lika ont i hjärtat. Jag har förändrats en hel del också; 25+ kg tyngre, deppigare, mer ångest och ensammare än någonsin. Det verkar ha gått bra för folk runt omkring mig. Majoriteten har flyttat och börjat studera, och verkar vara tillfreds med sina liv, medan mitt liv känns som att det raserar. Jag trodde inte det skulle se ut såhär i dag. Jag vet inte vad jag trodde för 3 år sedan, men det skulle inte bli såhär. Det vet jag. Kanske var det bara jag som var blåögd och trodde att mina bästa vänner skulle finnas kvar, och att jag skulle ha någon plan. Trots att jag sett mig som svag i alla dessa år, trodde jag inte att jag skulle falla ännu mer. Detta genom att ha tillåtit mig själv hetsäta mig till övervikt och ohälsa - att helt enkelt förstöra för mig själv.
I går besökte jag psykiatriska mottagningen och talade med en läkare i över en timme. Han kändes bra, och klok. Han lyssnade på mig. Vi kom överens om att jag ska återgå till Fluoxetine igen och se hur det fungerar. Fick även Lergigan utskrivet.
Vi får se hur det blir. Vad som händer med mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska finna livsgnistan, och motivation till en förändring. För det är ganska svårt när man är ensam.
Jag måste bli smal igen. På något jävla sätt. Jag kan inte ha det såhär! Har aldrig varit såhär äckligt fet i hela mitt liv. Väger närmare 80 kg och det är ÄCKLIGT! När jag tänker på att jag måste gå ned i vikt så blir jag otroligt stressad. Jag är väldigt otålig, och tanken av att det kommer dröja flera månader, om inte ett år, innan jag åtminstone gått ned 10 kg. Och då kommer jag fortfarande vara fet och äcklig.
Känner mig otroligt omotiverad till allt. Jag vet inte hur mycket självmordstankar jag haft på sistone. Jag orkar fan inte.
Senast igår satt jag och googlade på vilka tabletter jag kan överdosera på utan att få bestående men. Det här låter otroligt larvigt och dumt - jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra för att någon ska ta mig på allvar, eller åtminstone se mig. För det räcker inte direkt att säga att jag mår skit osv, för svaret jag får är "gör något åt saken då, tänk positivt!" Mina vänner, ja... jag vet inte riktigt vilka jag har kvar, för det verkar inte finnas något intresse att behålla kontakten med mig. Och mina anhöriga, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den fronten. Man ser det man vill se, helt enkelt.
