Jag hatar att bryta ihop. När jag väl börjat gråta kan jag inte sluta; det bara fortsätter och fortsätter.
Det finns något med mig som jag skäms oerhört mycket för. Det är inte många jag berättar det för, och ännu få som jag vågar visa det för. Hur bra mina vänner än är, så är ändå min pojkvän den enda som jag inte känner mig dömd av. Han är nog den enda som aldrig har skämtat om något sådant eller på något sätt visat att det är något att skämmas för, till skillnad från andra. För andra så är det något man skrattar åt, och som man tycker är fult. I flera år, har jag försökt att acceptera det; för vad annars kan jag göra? Det finns ingen annan lösning. Men det är svårt. Och det som gör det så svårt är just när jag bli påmind. När jag ser vänner, eller bekanta, eller ja, i princip vem som helst, skämta och skratta åt det. Det gör så ont i mig, för jag känner mig alltid träffad. Jag är en person som ser insidan hos människor. Jag skiter totalt i hur personen ser ut, för det spelar mig ingen jävla roll. Den dagen jag blir så ytlig kommer jag inte förlåta mig själv. Orsaken till varför jag "gömmer" mig, är för att jag inte klarar av att bli tittad på. Jag klarar inte av att bli dömd utifrån mitt utseende, för jag har inte den styrkan. Jag har inte det.
Jag är hopplös, misslyckad och en svag jävla loser. Det är vad jag är.
Och jag hatar mig själv.
Klockan 10 ska jag vara hos psykologen. Jag har inte fört några dokumentationer på länge, eftersom jag skämts och mått dåligt över mig själv. Vågen kommer visa viktuppgång i dag igen, och då är jag inte långt i från den vikt jag hade i åttonde klass när skolsköterskan sa att jag var tvungen att gå ned i vikt. Hej fetto!
Förra veckan mailade jag en psykiatrisk mottagning i en annan stad och frågade om hypnosterapi, och om de kunde hjälpa mig, eftersom ingenting fungerar. De sa att de gärna tar emot mig men att jag måste tala med min psykolog först. Just nu känner jag att hypnos är mitt "sista hopp". Faktiskt. En behandling kommer kosta mig 700 kr, men vad fan ska jag göra annars? Jag tror på hypnos, och vill ge det en chans. För jag vill bli frisk. Jag vill bli fri.
När jag träffade min läkare för ca en månad sedan, kom vi överens om att jag skulle trappa ned på min medicin från högsta till lägsta dosen. Detta p.g.a. att medicinen inte direkt hjälpte mig så mycket. Så, jag börjar trappa ned, och jag väntar, men inte fan får jag någon läkartid så att jag ska kunna få ett nytt recept på en annan medicin. Så, jag talar med min psykolog om detta, som i sin tur ska ta upp det med läkaren och förklara mina symptom, i och med att jag bara har blivit sämre. Häromdagen fick jag ett brev om att jag har läkartid den 22 jävla november. Underbara sjukvård, huh? Jag besöker en läkare och ber om att få byta medicin för att jag inte mår bra, jag trappar ned och blir sämre, och sedan så får jag vänta totalt två månader innan jag får prova någon ny medicin. Yeah, tack för hjälpen, va. Jag bara älskar att må dåligt, och bli sämre. Finns inget bättre. Jävla arslen. Får jag inte hjälp tidigare så vänder jag mig fan någon annanstans för jag orkar inte må såhär. Jag blir ju bara trasigare och trasigare, och det får inte fortsätta. Jag orkar inte.
Jag känner mig så jävla dålig och dum i huvudet. I dag har jag verkligen försökt att studera; jag har läst och läst men får inte något nedskrivet. Jag har ingen jävla aning om vad jag ska skriva, och jag ligger redan efter så att det räcker. Jag sitter just nu och skakar och är helt tårögd p.g.a. att jag har så stark ångest och panik. Jag hatar mig. Hatar, hatar, hatar. Det enda jag tänker på är att jag vill skada mig själv för att det känns inte som att jag klarar av något annat. Men lugn, jag tänker inte göra något. Är inte så självisk att jag utsätter mina anhöriga för det.
Ska jag kanske ta och beställa en Tv-serie, film, musik eller kläder som tröst? Nja, alltså...
1. Jag har inga pengar. Min inkomst består av 1 300 kr i studiebidrag (inget kvar) som jag säkert inte kommer att få länge till eftersom jag ligger så mycket efter. Arbetslös är jag också, p.g.a. jag inte har några kontakter över huvud taget och jag har inget körkort :)
2. Jag är för tjock och ful för att vistas i nya kläder :)
3. Jag förtjänar ändå inte ett piss :)
Jag har suttit och kollat på bilder som är mellan 8-13 månader gamla. Jag tyckte att jag var TJOCK då, men det var ju fan ingenting jämfört med nu. Då var jag ju smal?! Jag hade fan ganska snygga ben ändå. Nu är allt borta. Min mage är huuuge, samma med höfterna, låren, och brösten är fulare än någonsin då de tappat formen. Allt är bara jävligt äckligt. Fy fan, säger jag bara. Fan vad jag hatar mig själv just nu. Hur kan jag låta mig själv se ut såhär?
Min ångest är stark. Jag vill slå sönder något. Mina knogar, t.ex. Men boxningspåsen sitter inte uppe, och dessutom så vet jag att det inte tjänar någonting till att slå upp knogarna, som jag gjorde förr. Men det innebär fortfarande inte att jag inte vill.
Hjälp mig.
Jag mår inte bra. Snarare långt ifrån bra.
Orkar ingenting.
Du har kontrollerat mig i hela mitt liv. Vad jag än gör, så måste du ha kontroll. Du har aldrig lämnat mig i fred, och bara låtit mig vara. Ditt beteende är en orsak till varför jag är så osäker på mig själv; hur ska jag kunna lita på mig själv och ge mig en chans, om du aldrig har gjort det? Jag är så förbannat jävla trött på ditt bull shit om att det handlar om att beskydda mig. Det handlar om kontroll. Lämna mig i fred någon gång, för helvete. Jag önskar att du inte fanns i mitt liv, för jag orkar inte med dig. Du gör mig osäker, och det hjälper mig inte ett dugg. Snarare tvärt om.
Far åt helvete, säger jag bara.
Kan jag inte få lite anorexia, så jag blir smal, eller? Kan ju för helvete rulla fram nowadays.
Jag mår illa av mitt eget sällskap.
So disgusting.
Jag kan inte beskriva vilken ångest och frustration jag känner. Hur jäkla ensam jag känner mig, rent känslomässigt. Jag vill bara bli frisk. Varför kan jag inte göra framsteg för en gångs skull? Varför kan jag inte få vara bra?
Om jag ändå kunde få vara i fred. För en gångs skull.
I morgon är det dags att träffa psykologen igen; då ska vi sammanställa alla mina dokumentationer kring mina matintag. Det ser jag inte direkt fram emot, eftersom det är tungt att läsa igenom allt igen. Förmodligen så kommer vi också kunna gå vidare till steg 2, och det gör mig nervös... men det är ju inte bara det. På torsdag har jag tid för besök på ätstörningskliniken, där de ska prata med mig för att helt enkelt göra en bedömning av mig för att sedan skicka mig vidare till en dietist. Usch, jag känner mig så osäker och rädd för vad som ska hända och hur det ska gå.
På senaste tiden har jag många gånger funderat för mig själv, och tänkt att jag ska sluta gå hos psykolog eftersom det är så tungt. Det tar så mycket kraft, och det kräver mycket av mig. Man går aldrig därifrån oberörd. Men, jag vet att jag inte kan klara av att bli frisk på egen hand. Jag behöver professionell hjälp... men det är bara det att det är så tungt. Vart ska jag finna kraft för att orka?
Något som är underbart är när man lyssnar på musik, och drar upp volymen så pass mycket att det känns i hela kroppen. Då känner jag inte hur ont det gör i mig, och det är skönt.
Jag drömmer om den dag, då jag är fri.
Fri från alla dessa tankar som ständigt snurrar runt i mitt huvud.
Jag drömmer om den dag, då jag är frisk.
Hur omöjligt detta än känns, så måste jag klara det. Klara av att bli frisk.
Jag vill inte leva såhär, för det är så fruktansvärt tungt.
Åh, varför gör jag såhär mot mig själv? Har suttit och kollat och sökt på olika tjejkroppar (inte som porr, you perv!). Kroppar som jag vill ha. Jag mår bara piss av det, men jag kan inte låta bli. Jag mår fan dåligt när han rör mig, för jag skäms så jävla mycket. Jag blir så jävla äcklad av att se mig själv utan kläder, jag hatar det verkligen. Jag blir nervös om jag blir kramad för då tänker jag "fy fan, kände han/hon det där?"; får sådan jävla ångest.
Jag hatar att se ut såhär. Jag hatar det så jävla mycket så jag vill spy.
Fan vad jag skäms.
Jag är helt slut. Helt slut...
I dag var det vägning, och till min stora förvåning (inte) så har jag gått upp 1.4 kg. Not a big surprise, really. Och så får jag ju samma fråga som varje gång "Hur känns det?" - Ja, jag har gått upp i vikt, så va fan tror du? IT'S WONDERFUL!!! Let's shake the fläsk, liksom. Haha. Jag orkar inte känna något. Ja, visst, jag känner mig äcklig och motbjudande men jag visste ju redan innan att vågen skulle visa högre siffror, så det finns inte så mycket att säga om saken. Har jävligt svårt att tänka positivt kring detta. Det har ju inte blivit bättre sen i januari, utan snarare sämre. So, what shall I do? No fucking idea, folks. Befinner mig inuti ett svart moln av hopplöshet.
Trots att självkänslan och självförtroendet sjunkit ytterligare i dag, så har det funnits ljusglimtar under dagen. Jag spenderade ett par timmar hos min älskade, som pysslade om mig. Han är underbar. Vad skulle jag göra utan honom? Något en kär vän sade till mig för länge sedan, var att hon tyckte att det var en skrämmande tanke i fall det skulle ta slut mellan honom och mig. Ja, det är ju sant. Det är han som fått mig att vilja leva igen. Det är han som får mig att fortsätta kämpa, även om jag hela tiden tycks mötas av motgångar.
Vädret har varit vackert i dag, trots att det blåst lite för mycket vilket resulterat i att hela ansiktet varit täckt av mitt hår. Hello, troll! Haha. Härlig musik har jag haft i öronen också!
Några nya favoritlåtar är
Disorder - Joy Division
Love Buzz - Nirvana
All Along The Watchtower - The Jimi Hendrix Experience
Så vill du vara lika cool som jag med awesome musiksmak, så lyssna på dessa låtar.
Jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag ligger efter i studierna, och hur mycket jag än försöker, så blir det bara skit. Jag får inte ut ett enda vettigt ord, vilket resulterar i att jag får ont i magen och bara vill gråta och slå sönder något. Slå sönder mig själv. Min jävla prestationsångest; jag vill få det perfekt, men jag blir så osäker på mig själv att det står helt stilla. Åh, jag fattar inte hur jag ska klara av det här. Hur ska jag klara av mig själv? Det är tungt att vara jag. Det är väldigt tungt. Alla dessa tankar som ständigt snurrar runt i mitt huvud om att jag är värdelös och det enda jag är bra på är att visa hur misslyckad och dum i huvudet jag är. Varje gång jag passerar min spegelbild blir jag ledsen av det jag ser.
Innan jag började med medicin hade jag mått dåligt så pass länge att jag inte riktigt visste hur det kändes att må bra. Nu menar jag inte den där kortvariga må-bra känslan man kan få om man t.ex. får en kram eller så, utan den där långvariga som sitter kvar en hel dag, om inte längre. Sedan kom vändningen, då jag började med Fluoxetin. Det blev en dans på rosor! Nja, inte riktigt då, men jag mådde betydligt bättre. Jag fick ett normalt förhållande till mat, då jag äntligen slapp de hemsökande tankarna 24/7, och jag kände mig faktiskt helt ok. Jag gick ned i vikt och började få en kropp som var ganska acceptabel ändå.
Medicinerna har inte någon effekt längre, och de har de inte haft på flera månader nu, så antagligen var det hela en Placebo-effekt. Jag trodde verkligen på medicinen. Ja, och var är jag nu då? Jo, tillbaks där jag var för ett år sedan. Hur fan känns det att må bra? Det skrämmer mig.
Detta negativa (no shit?) inlägg avslutar jag med att berätta att jag dansade oerhört fult till Golden Years - David Bowie i morse. Men det gör inget, för det var härligt, och det fick mig att skratta lite.
