Jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag ligger efter i studierna, och hur mycket jag än försöker, så blir det bara skit. Jag får inte ut ett enda vettigt ord, vilket resulterar i att jag får ont i magen och bara vill gråta och slå sönder något. Slå sönder mig själv. Min jävla prestationsångest; jag vill få det perfekt, men jag blir så osäker på mig själv att det står helt stilla. Åh, jag fattar inte hur jag ska klara av det här. Hur ska jag klara av mig själv? Det är tungt att vara jag. Det är väldigt tungt. Alla dessa tankar som ständigt snurrar runt i mitt huvud om att jag är värdelös och det enda jag är bra på är att visa hur misslyckad och dum i huvudet jag är. Varje gång jag passerar min spegelbild blir jag ledsen av det jag ser.

Innan jag började med medicin hade jag mått dåligt så pass länge att jag inte riktigt visste hur det kändes att må bra. Nu menar jag inte den där kortvariga må-bra känslan man kan få om man t.ex.  får en kram eller så, utan den där långvariga som sitter kvar en hel dag, om inte längre. Sedan kom vändningen, då jag började med Fluoxetin. Det blev en dans på rosor! Nja, inte riktigt då, men jag mådde betydligt bättre. Jag fick ett normalt förhållande till mat, då jag äntligen slapp de hemsökande tankarna 24/7, och jag kände mig faktiskt helt ok. Jag gick ned i vikt och började få en kropp som var ganska acceptabel ändå.

Medicinerna har inte någon effekt längre, och de har de inte haft på flera månader nu, så antagligen var det hela en Placebo-effekt. Jag trodde verkligen på medicinen. Ja, och var är jag nu då? Jo, tillbaks där jag var för ett år sedan. Hur fan känns det att må bra? Det skrämmer mig.

Detta negativa (no shit?) inlägg avslutar jag med att berätta att jag dansade oerhört fult till Golden Years - David Bowie i morse. Men det gör inget, för det var härligt, och det fick mig att skratta lite.