Jag drog på min jeansen, och suckade när jag kände att de hade blivit ännu tightare. Fan. Fan, fan, fan. Ännu mer?! Jag letade fram måttbandet på skrivbordet, och mätte. Mm, 2,5 cm större, jag visste väl det. På 9 månader har jag gått upp 8 kg och blivit 10 cm större runt midjan/höften. Mina ögon fylldes av tårar, men jag tog ett djupt andetag och bet ihop. Vad fan hjälper det att gråta, tjockis?
För ca en månad sedan påstod min psykolog att jag lutar mer åt anorexia än bulimi, enligt "kriterierna". Jag skrattade bara åt henne. Hur fan skulle det vara möjligt när jag ser ut såhär? Haha, I wish, för då vore jag i alla fall smal.
Jag känner mig äcklig och motbjudande, och går det så undviker jag helst att vistas offentligt. Det är till och med jobbigt att träffa vänner. Trots att jag vet att ingen dömer mig, eller kanske inte direkt bryr sig, så skäms jag. Jag skäms över att vara jag. När jag går, dallrar jag lika mycket som en jävla vattensäng, och kläderna sitter tight och trycker ut fläsket ännu mer. Fan, vad jag hatar det här.
Dra åt helvete.
I'm lost in a forest
all alone
Det fungerade inte så bra för mig att dokumentera allt jag äter; jag fick sådan ångest av det att jag slutade. Psykologen sade att jag fick ta en paus från det ett tag och rensa tankarna. Nu börjar vi om igen. Det är mycket nu. Först och främst ska jag trappa ned på min medicin, eftersom den inte längre hjälper mig, och förhoppningsvis så får jag byta den mot en annan så småningom. Jag ska på provtagning i morgon då de ska testa mitt blodsocker och massa andra saker som jag inte ens vet vad det är för något, men det är uppenbarligen nödvändigt enligt läkaren jag besökte häromveckan. Ser inte direkt fram emot det eftersom jag är spruträdd och får panik... Det är så hemskt. Ja, och snart ska jag även få en kallelse till någon ätstörningsklinik som ska bedöma mig, för att sedan skicka mig vidare till en dietist.
Jag ska även hinna med att studera både psykologikursen jag nu läser på distans, samt körkortsteorin. Hur ska det gå? Jag, med mina "orimligt" höga krav på mig själv. Det är aldrig tillräckligt. Jag är aldrig tillräcklig.
För några veckor sedan kom jag och min psykolog överens om att vi skulle prova ett 6-stegsprogram (tror det var 6...). Nåväl, jag är fortfarande bara på steg 1, vilket innebär att jag måste dokumentera vad/när/vart jag äter, men också vilka känslor jag haft just då, och sedan finns även en spalt där jag ska fylla i antingen * eller ! vilket i detta fall betyder hets- eller överätning.
Steg 2 innebär att jag ska äta regelbundet, vilket förmodligen är orsaken till att jag slarvat med steg 1 för att inte kunna gå vidare till nästa steg. Jag har nämligen gått upp hela 8 hemska äckliga kilo sedan januari i år, och för mig är det en mardröm. Jag avskyr min kropp, och jag mår bokstavligen illa när jag ser mig själv i spegeln. Jag är alltså livrädd för att gå upp ännu mer i vikt, och därför vill jag inte äta regelbundet. Ja, jag vet att det är bra osv osv, men problemet är att risken är ganska stor att jag kommer sitta och vänta tills jag "får" äta, och se det som ett tillfälle att proppa i mig mat, för jag "ska" ju äta. Usch, jag känner stor ångest över detta. Varje steg kommer att kräva mer och mer av mig, och det är skrämmande. Jag känner mig så ensam i det här... Jo visst, jag har vänner som bryr sig och vill stötta mig, men ingen förstår hur svårt det här är för mig. Jag får bokstavligen panik när jag tänker på mitt nuvarande kroppsliga utseende, och mina ögon blir snabbt tårfyllda.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Mina vänner har kallat mig stark flertal gånger, men jag kan inte hålla med. Jag vet att jag har tagit emot hjälp, men jag är ju för fan kvar på samma jävla ställe. Jag känner mig bara patetisk och misslyckad, och jag är så oerhört trött på mig själv. Jag orkar inte vara jag.
