Just nu sitter jag och lyssnar på kära Nirvana, samtidigt som jag plågar mig själv med att kolla på vackra kvinnor (not the lesbian way, daah!). Jag vill vara smal och vacker och bra. Jag vill inte vara ful, tjock, skelögd och misslyckad. När jag ser mig själv i spegeln brukar jag ibland fråga mig själv varför jag ens stiger upp på morgonen, när jag ser ut som jag gör. När jag ständigt bara misslyckas.
Jag har svårt att hoppas på att något gott ska hända. I alla fall när det gäller mig. Det är som om att jag ofrivilligt deltar i ett elakt spel, där jag blir glad för något och känner att det börjar gå bra, när jag i nästa sekund blir nedmulad med koskit (haha).
Sophia Bush är en himla vacker kvinna.
Oh, btw. Jag vet att jag är patetisk.
Jag blir bara tjockare och fulare för varje dag som går.
I dag hade jag tid hos psykologen, men jag avbokade det, för jag ville inte ställa mig på vågen och se hur mycket jag gått upp i vikt sedan sist.
Jag har mardrömmar varje natt. I dessa hemska drömmar förlorar jag någon, blir övergiven, ensam... I mina drömmer ser jag bara ondska, hat och död. Det är så fruktansvärt. Varje natt.
Trots mitt pissiga mående så tänkte jag att jag kunde sätta mig och fundera ut något som jag är nöjd med, gällande mitt utseende. Jag ser på mig själv, och det enda jag kan komma på är min ögonfärg.
"Men du är så mycket mjukare att krama!"
................................ ÄCKLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! hatar att vara ett jävla fult misslyckat fetto som inte klarar av ett jävla piss
helvete
Jag avskyr att vara fast i den här skiten. Varför kan jag inte få lite tur eller lyckas, för en gångs skull? Jag har inte lust med något längre. Ser bara en tjock jävla loser varje gång jag ser mig själv i spegeln.
Ibland önskar jag att jag inte fanns.
"Du kanske ska ge upp nu och försöka börja må bättre först, innan du tar tag i maten" - Så uttryckte sig dietisten jag träffade igår. Det var en jävla kärring som saknade både förståelse och kunskap. Och jag som trodde att jag skulle träffa en dietist som hade arbetat med personer som haft ätstörningar. Men så var det ju uppenbarligen inte. Jag var så besviken och upprörd i går! Usch, vilken slöseri med tid och pengar! Först var jag på en "utredning" på en ätstörningsmottagning i grannkommunen, som sedan skulle föra vidare informationen till dietisten i grann-grannkommunen. Men den kärringen var ju helt körd i huvudet. Vart fan ska jag hitta hjälp?! Jag som trodde att jag skulle få det nu.
Ska jag någonsin bli bra?
Pappa påpekar hela tiden att mamma är tjock och har gått upp i vikt, och att hon inte ska äta så mycket. Det kan han ju lika gärna säga till mig. Det är ju jag som är sjuk och tjock och trycker i mig skit hela jävla tiden. Han skäms säkert för mig. Skulle inte förvåna mig.
Jag minns inte riktigt när jag senaste kände mig bra eller stolt över mig själv. Utseendemässigt så blir det ju bara värre, går ju bara upp i vikt och kan snart rulla fram. Dallrar fan så det räcker. Så jävla äckligt. Ja, och mentalt, då? Ja, inte fan blir det bättre när jag bara misslyckas hela tiden. Men vad fan, jag är van vid det här laget. Numera är misslyckade det enda jag förväntar mig, för det känns som min vardag.
Fitta, säger jag bara. Vad gör jag för nytta egentligen?
Man märker vilka som verkligen bryr sig, och är ens riktiga vänner.
Ibland undrar jag varför jag inte bara slår in huvudet i väggen.
