Tänker på alla elaka kommentarer och pikar jag fått genom åren. På hur ful jag är. Att jag längtar tillbaka till den tiden då jag var smal. Att jag känner mer och mer obehag för att vistas bland folk. Hur mycket hat jag känner när jag ser mig själv i spegeln.
Media är flitiga på att tipsa om hur man på bästs sätt ska gå ned i vikt o.s.v. men nu på sommaren är det fan ännu värre.
"Såhär gör du för att få sommarkroppen"
"Inte hunnit fixa sommarkroppen ännu? Vi hjälper dig"
"Anna gick ned 10 kg på 3 veckor, se hennes förvandling!"
OCH SÅ VIDARE....
Så härligt att bli mer påmind än vanligt om hur ful och oduglig man är. Jag vet redan att jag är oattraktiv, för det får jag redan bekräftat, men nu är det ännu värre.
Fan, så uppskattad man känner sig. Riktigt fin, snygg, vacker o.s.v.
Hatar värmen. Måste gömma mig i täckande kläder och svettas ihjäl. Tårarna rinner och ångesten är på topp. Synd att jag inte är tillräckligt modig för att ta livet av mig, eller för att göra mig illa.
När ångesten och självhatet blir som starkast börjar jag genast tänka på mat. Maten som blivit min tillflykt. Ett lyckorus som varar en stund men som förvärrar allt i slutänden. Ändå känner jag nästan panik över att jag inte har något jag kan hetsäta av nu. Jag har ingen tillflykt, jag vet inte vad jag ska göra. Denna ångest förvärrar allt, den tar upp allt till ytan. Alla mörka tankar.
Hatar att ätstörningen tagit över mitt liv och jag hatar att vara så ensam i detta.
Känns som jag kvävs. Men kanske vore det lika bra.
Just nu tycker jag det är jobbigare än vanligt att vistas bland folk. Sol och värme innebär att alla klär av sig och visar sina snygga kroppar och så kommer jag där, lika sexig och åtråvärd som jabba the hut.
10 år av osunda tankar om mat och kropp. Allt detta självhat, som dessutom tycks bli starkare. Så fort jag ser mig i spegeln känner jag mig äcklad, och att byta om eller vara naken inför någon är bland det värsta jag vet. Tusen tankar far genom huvudet. Minns inte senast jag hade sex utan att ständigt tänka på hur jag ser ut. Är ständigt osäker och rädd för att bli ratad o.s.v.
"Tänker han på andra när vi ligger? På sina tidigare ligg, som var mycket smalare än mig?"
"Skäms han för hur jag ser ut?"
"Blir han äcklad när han ser mina valkar, bristningar och celluliter?"
"Fantiserar han om någon annan för att få stånd?"
"Föredrar han mig med kläder istället för utan?"
"Är jag någon som man är stolt över att ha som flickvän?"
Jag avskyr att jag är en sådan bekräftelsehora. Min osäkerhet gör mig beroende av ständig bekräftelse. Tänker allt mer på tiden då jag var smal och den uppmärksamhet och bekräftelse jag fick då. Numera är den som bortblåst. Poff - borta.
Jag känner mig osynlig och otillräcklig. På alla sätt.
