Kampen mot mig själv

Det här har jag inte kunnat säga på länge; men jag mår faktiskt helt okej! De senaste veckorna har det varit lite ljusare dagar. Givetvis finns alltid mörka tankar och lurar någonstans om att jag inte duger, och att jag är alldeles för tjock och ful. Men de har inte varit lika starka. Kanske är det den nya medicinen som hjälpt mig lite på traven? I vilket fall som helst så känns det skönt. Att ha stark ångest och ibland även vara rädd för sig själv tär mycket på en, både fysiskt och psykiskt.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle börja promenera regelbundet, och även träna mer. Och hittills har det fungerat ganska så bra! Jag har promenerat nästan varje dag, och jag tar mig även till gymet till fots, som är en sträcka på 3.3 km. Jag har även haft bättre kontroll på matintaget. Installerade en app på mobilen som räknar hur många kalorier jag äter per dag osv. Detta har ju både sina för- och nackdelar. I och med att jag har en ätstörning så kan det ju bli en besatthet, men samtidigt behöver jag kontroll över maten i och med att jag hetsätit så mycket och därmed gått upp en hel del i vikt. Ja, vi får se hur det går för mig.

 

Insåg även att detta blir mitt första inlägg på väldigt, väldigt länge som faktiskt är positivt. Det känns bra.

Numera har jag ett jobb. Jag arbetar då och då, beroende när det behövs extra personal. Det är bra för mig; även om det inte är ett heltidsjobb så får jag in lite rutiner i vardagen, vilket jag behöver. De dagar då jag är ledig är jag ensam. Det är då ångesten kryper fram och är som starkast. Jag äter i mängder, vilket jag avskyr mig själv för.

Och det där med vänner. Ja, de flesta vet jag inte riktigt vart jag har längre, och jag känner inte längre att jag orkar lägga energi på det. Så jag är mest ensam. Allra mest ensam med mina tankar. Alla dessa tankar om livet är värt att kämpa för.

Nytt år och nya möjligheter, det är väl det man brukar säga?