Kampen mot mig själv

Numera har jag ett jobb. Jag arbetar då och då, beroende när det behövs extra personal. Det är bra för mig; även om det inte är ett heltidsjobb så får jag in lite rutiner i vardagen, vilket jag behöver. De dagar då jag är ledig är jag ensam. Det är då ångesten kryper fram och är som starkast. Jag äter i mängder, vilket jag avskyr mig själv för.

Och det där med vänner. Ja, de flesta vet jag inte riktigt vart jag har längre, och jag känner inte längre att jag orkar lägga energi på det. Så jag är mest ensam. Allra mest ensam med mina tankar. Alla dessa tankar om livet är värt att kämpa för.

Nytt år och nya möjligheter, det är väl det man brukar säga?