Kampen mot mig själv

Jag har slutat gå till min psykolog. Det började med uteblivna besök och till slut kände jag bara att, nej, jag orkar inte mer. I samma veva slutade jag även ta mina antidepressiva. För ingenting har liksom hjälpt.

Jag är ständigt trött. Har sådan hemsk ångest nästan dagligen, sådär så det bara kryper i kroppen på en. Vill bara skrika, slåss, gråta... ja, allt på samma gång. Har ökat massor i vikt, nu får jag inte ens på mig jackor, så går mest runt i tjocktröja och mjukisbyxor för att inget annat passar. Fatty-clothes, yes.

Det första jag gör varje gång jag kommer hem från jobbet, det är att sova. För jag orkar inget annat. Jag hatar verkligheten, och jag vet liksom inte vad jag ska göra... Min motivation för i princip allt, ja, den finns inte. Och tanken av att bara proppa i mig massa piller blir mer bekant. Jag känner mig inte tillräcklig, och inte heller viktig. Känner mig så arg, ledsen och besviken över så kallade vänner. Vart fan är dem? Jag trodde inte jag skulle bli så pass ensam som jag känner mig nu. Jag hade högre tankar om mina vänner. De som jag trodde alltid skulle finnas vid min sida. De svek mig. Och nu har jag inte längre någon att prata med.