Kampen mot mig själv

Tårarna rinner okontrollerat, det trycker över bröstet och andningen känns tung och ojämn. Välkommen ångest. 

Jag är rädd för att inte vara mer än den där deprimerade tjejen, med konstant ångest och ätstörningsproblematik. 

Jag börjar verkligen tappa hoppet om mig själv. När man levt med depression, ångest och ätstörningar i ca 10 år, så börjar det kännas hopplöst. Jag känner mig sviken och bortglömd av vården, och jag avskyr att jag inte klarar av att ta kontroll över mig själv. En stor del av mig önskar verkligen att jag idag hade samma sjukliga självdisciplin som jag hade för 6 år sedan, då jag vägde mellan 50-52 kg. Då kände jag mig sedd, och även bekräftad av min omgivning. För det är ju smala och vältränade brudar samhället vill ha, vilket jag förstår. Det räcker bara att titta på mig så blir man äcklad. Jag vill inte vara ett klassiskt exempel på "att det är insidan som räknas", för det är sånt jävla bullshit. 

Åren bara far iväg. Jag ser tillbaka på gamla inlägg jag skrivit, och kan genast konstatera att det där självhatet som fanns då fortfarande finns kvar. En del av mig tror nästan att det är värre idag än vad det var då. Självhatet gör sig påmint dagligen. Så fort jag ser min spegelbild vill jag bara slå sönder den, ta en glasskärva och skära sönder hela mig. Jag är så jävla ful, fet och äcklig och jag hatar mig själv för att jag inte lyckats ta kontroll över min vikt. Jag hatar att jag ser ut såhär; för let's be honest - vem fan vill ha ett jävla fetto?