Fatty fatty boom boom
Kategori: Allmänt
Jag börjar verkligen tappa hoppet om mig själv. När man levt med depression, ångest och ätstörningar i ca 10 år, så börjar det kännas hopplöst. Jag känner mig sviken och bortglömd av vården, och jag avskyr att jag inte klarar av att ta kontroll över mig själv. En stor del av mig önskar verkligen att jag idag hade samma sjukliga självdisciplin som jag hade för 6 år sedan, då jag vägde mellan 50-52 kg. Då kände jag mig sedd, och även bekräftad av min omgivning. För det är ju smala och vältränade brudar samhället vill ha, vilket jag förstår. Det räcker bara att titta på mig så blir man äcklad. Jag vill inte vara ett klassiskt exempel på "att det är insidan som räknas", för det är sånt jävla bullshit.
Jag börjar verkligen tappa orken för allt. Jag misslyckas med precis allt jag ger mig in på, så varför tar jag inte bara livet av mig själv? Ah, just det. För att jag är feg och dessutom skulle det bara orsaka en massa besvär för mina anhöriga.
Carpe diem, eller nåt.
