Jag måste försöka göra 2013 till ett bra år. Eller åtminstone hyfsat.
- Jag måste sluta haka upp mig på saker, och ta så illa vid mig när saker inte riktigt blir som jag förväntat mig.
- Jag måste sluta lägga energi på människor som uppenbarligen saknar intresse av att vara min vän, och istället lägga energi på de som fortfarande finns kvar. Även om de inte är lika nära.
- Jag ska kämpa hårdare, och finna det där livskraften som jag behöver för att kunna bli frisk, eller åtminstone göra framsteg.
- Jag måste undvika att spendera så mycket tid liggandes i sängen i ett mörkt rum och istället ta en promenad eller träna.
- Jag måste försöka sluta med mitt destruktiva beteende som inkluderar att äta så mycket att jag får andningssvårigheter och knappt kan stå upp rätt.
- Jag måste gå ner i vikt. Jag måste åtminstone tappa hälften av de 15 kilo jag gått upp.
Tredje dagen nu med den nya medicinen, som även är den tredje jag provar. Jag har inte längre några förväntningar på medicinens verkan. Det första anti depressiva läkemedlet jag hade, tog jag i cirkus 2 år. Till slut hade den ingen verkan längre även om jag tog högsta möjliga dos. Den andra sorten som jag tog nyligen bidrog till mer viktuppgång (oh, such joy) och mer aggressivitet. Och nu återstår det att se hur denna fungerar.
Jag är så otroligt trött och utmattad hela tiden. Mitt humör är inte heller på topp; jag är lättirriterad och arg och känner mest avsky gentemot mig själv. Men egentligen så är jag nog mest ledsen. Jag känner mig så oförstådd och bortglömd - allra mest av de människor som stått mig som närmast. Att få höra att man inte "hinner" lägga ner några minuter på att varken svara eller skriva på ett litet meddelande och fråga hur det är, blir bara patetiskt efter tag. Speciellt när det alltid är samma ursäkt. Tidsbrist? Ha. Prioritering, skulle jag säga. Men vad ska man göra? Varför ska jag oftast behöva vara den som försöker behålla kontakten och planera träff? Det tjänar ändå ingenting till om ingen möter mig halvvägs.
Förr om åren var det något speciellt. Man var så oerhört spänd och glad vid den här tiden om året. Ja, julen. Nu då? Nja, man blir äldre, och ingen verkar bry sig särskilt mycket. Det mesta känns bara påtvingat.
År 2012 har inte varit något bra år. Jag har mått sämre än tidigare och några "bra" perioder har jag saknat. Att befinna mig i ett kolsvart rum, liggandes i sängen, har känts som det mest lockande för mig att göra. Vänner som man förr kallade för en av sina närmsta, slutar höra av sig och verkar inte heller bry sig om att ens anstränga sig lite. Ångesten har blivit värre, likaså ätstörningen. Och den där viljan och motivationen att orka kämpa; vart finns den?
Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv, eller vem jag är.
