Why do I even bother?
Kategori: One of those crappy days
Tredje dagen nu med den nya medicinen, som även är den tredje jag provar. Jag har inte längre några förväntningar på medicinens verkan. Det första anti depressiva läkemedlet jag hade, tog jag i cirkus 2 år. Till slut hade den ingen verkan längre även om jag tog högsta möjliga dos. Den andra sorten som jag tog nyligen bidrog till mer viktuppgång (oh, such joy) och mer aggressivitet. Och nu återstår det att se hur denna fungerar.
Jag är så otroligt trött och utmattad hela tiden. Mitt humör är inte heller på topp; jag är lättirriterad och arg och känner mest avsky gentemot mig själv. Men egentligen så är jag nog mest ledsen. Jag känner mig så oförstådd och bortglömd - allra mest av de människor som stått mig som närmast. Att få höra att man inte "hinner" lägga ner några minuter på att varken svara eller skriva på ett litet meddelande och fråga hur det är, blir bara patetiskt efter tag. Speciellt när det alltid är samma ursäkt. Tidsbrist? Ha. Prioritering, skulle jag säga. Men vad ska man göra? Varför ska jag oftast behöva vara den som försöker behålla kontakten och planera träff? Det tjänar ändå ingenting till om ingen möter mig halvvägs.
