April månad är snart slut, träden börjar bli gröna, och solen värmer allt mer. Ja, den allmänna vårglädjen finns överallt. I dag har det varit en fin och solig dag, men till skillnad från många andra har jag spenderat hela dagen i min källare istället för att befinna mig utomhus. Jag älskar våren och sommaren, men ångesten höll mig inomhus. Varför? Jo, för att jag skäms. Jag har blivit större och allt fler kläder är för små. Detta resulterar givetvis i att jag mestadels får gå runt med samma plagg, d.v.s. de som fortfarande passar och som jag ser som "smalast" ut i.
Jag känner mig hopplös, och tom. Varje vecka besöker jag min psykolog, men när jag tänker tillbaks på det så har jag faktiskt ingen aning om vad våra samtal handlat om. Jag kommer dit, hon pratar, jag pratar, tiden är slut, jag går hem - och har absolut ingen aning vad vi snackat om. Jag stänger bara av. Så att besöka psyk. mottagningen ger mig inget... samtidigt är jag orolig över hur det vore om jag inte gick dit. Jag menar, jag mår ju inte bra. Inte på långa vägar, och jag vet att jag behöver hjälp, men just nu är jag inte mottaglig för det alls - uppenbarligen. Jag känner mig väldigt vilsen, och ensam. Men framförallt, så känner jag mig misslyckad. Ser inget ljus i tunneln, inte ens lite. Det känns bara... tomt.
Jag skäms över att vara jag.
Jag känner mig så trasig, på många sätt och vis. Nu åker jag hem till min älskling så att jag slipper vara ensam, för just nu vågar jag inte vara det.
Jag vill bara ligga kvar i sängen och inte kliva upp. Då får jag vara ful och tjock i fred, och slippa bli lika påmind om hur äcklig jag är när jag ska klä på mig. Plaggen är för små, och jag både ser ut och känns som en flodhäst. Allt känns bara jävligt pissigt. Jag vill bara krypa ur den här kroppen och slippa känna allt självhat. Men det finns inget att tycka om längre. Jag vet inte vart jag ska ta vägen - varken fysiskt eller mentalt.
Återfall i dag också. Bra jobbat, va?
Jag vet att mycket hänger på mig om jag ska bli frisk. Jag vet det. Senast i dag fick jag höra att jag ska sluta vara så svag, sluta tycka synd om mig själv och börja leva mitt liv istället. Det ligger väl en viss sanning i det, för jag måste ju påverka mitt eget liv - men det är inte så enkelt. Inte för mig i alla fall. Eller jag vet inte, jag kanske bara är svag och patetisk.
Såhär ensam som jag känner mig nu, har jag inte varit på länge.
Jag har inte gått ned ett jävla skit. JA, jag vet att muskler väger mer än fett, och jag har väl byggt upp lite muskler och så, men vad fan i helvete! Åh, jag får bara mer ångest för jag märker ingen jävla skillnad. Så jävla tjock och äcklig så jag lackar. Fy fan.
Det finns så mycket. Så mycket tankar och känslor. Men jag kan inte riktigt sätta ord på dem.
Nej, jag vet inte.
Svag. Misslyckad. Tjock. Äcklig. Ful. Otillräcklig. Värdelös.
- Så känner jag mig.
Just nu har mår jag illa, har magont och helt ångestfylld. Jag har känt mig så stressad och dålig på många sätt och vis, vilket resulterade i ett ganska kraftigt återfall. Jag vill sätta mig på cykeln och bara trampa, men jag kan knappt röra mig. Min mage gör så ont.
Ena stunden så är huvudet fullt med massa tankar, och i andra stunden så känner jag mig frånvarande då jag själv inte riktigt vet vad som försiggår i mitt huvud.
När jag tittar ned på ärret på min arm så tänker jag att jag gärna skulle vilja ta något vasst och riva upp ett sår igen. Eller fler. Men jag vet att det är dumt och att det inte löser några problem. Dock vet jag inte vad jag ska göra annars. Det är en så hemskt krypande och frustrerande känsla jag har i kroppen. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.
Det känns som att jag har tappat mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är.
I morse när jag vaknade kändes det helt ok - ja, bortsett från den mystiskt sprängande huvudvärken som hemsökt mig sedan igår kväll. Nåväl, jag tittade mig själv i spegeln och tyckte inte att min spegelbild såg så hemsk ut, utan snarare acceptabel.
Jag spenderade min morgon/förmiddag med att dunka musik på hög volym och vara på gott humör, men timmar senare så raserade allt bara. Jag fick den där stora klumpen i magen, och ingenting kändes bra. De negativa tankarna slog nästan omkull mig. Jag kände mig bara tom och värdelös. I vanliga fall, eller i alla fall förut, så kom tårarna så fort jag kände så. Jag ville gråta, men det gick inte.
Med händerna i jackfickorna och fötterna släpandes på asfalten, såg jag en bil komma när jag skulle korsa vägen. Har man någon vett i skallen så skyndar man sig eftersom det inte är ett övergångsställe, men jag sket fullständigt i det. Jag traskade lugnt över vägen, trots att bilen kom i hög fart. I det ögonblicket tänkte jag "Vad fan spelar det för roll om jag bli överkörd? Kör på mig bara."
