April månad är snart slut, träden börjar bli gröna,  och solen värmer allt mer. Ja, den allmänna vårglädjen finns överallt. I dag har det varit en fin och solig dag, men till skillnad från många andra har jag spenderat hela dagen i min källare istället för att befinna mig utomhus. Jag älskar våren och sommaren, men ångesten höll mig inomhus. Varför? Jo, för att jag skäms. Jag har blivit större och allt fler kläder är för små. Detta resulterar givetvis i att jag mestadels får gå runt med samma plagg, d.v.s. de som fortfarande passar och som jag ser som "smalast" ut i.

Jag känner mig hopplös, och tom. Varje vecka besöker jag min psykolog, men när jag tänker tillbaks på det så har jag faktiskt ingen aning om vad våra samtal handlat om. Jag kommer dit, hon pratar, jag pratar, tiden är slut, jag går hem - och har absolut ingen aning vad vi snackat om. Jag stänger bara av. Så att besöka psyk. mottagningen ger mig inget... samtidigt är jag orolig över hur det vore om jag inte gick dit. Jag menar, jag mår ju inte bra. Inte på långa vägar, och jag vet att jag behöver hjälp, men just nu är jag inte mottaglig för det alls - uppenbarligen. Jag känner mig väldigt vilsen, och ensam. Men framförallt, så känner jag mig misslyckad. Ser inget ljus i tunneln, inte ens lite. Det känns bara... tomt.

Jag skäms över att vara jag.