När ångesten och självhatet blir som starkast börjar jag genast tänka på mat. Maten som blivit min tillflykt. Ett lyckorus som varar en stund men som förvärrar allt i slutänden. Ändå känner jag nästan panik över att jag inte har något jag kan hetsäta av nu. Jag har ingen tillflykt, jag vet inte vad jag ska göra. Denna ångest förvärrar allt, den tar upp allt till ytan. Alla mörka tankar.
Hatar att ätstörningen tagit över mitt liv och jag hatar att vara så ensam i detta.
Känns som jag kvävs. Men kanske vore det lika bra.
