Kampen mot mig själv

Har suttit inne på Facebook nu under kvällskvisten. Tittat igenom min egen och f.d. nära vänners loggar och foton... För 3 år sedan trodde jag inte det skulle se ut som det gör i dag. Vänner har försvunnit och varje gång har det gjort lika ont i hjärtat. Jag har förändrats en hel del också; 25+ kg tyngre, deppigare, mer ångest och ensammare än någonsin. Det verkar ha gått bra för folk runt omkring mig. Majoriteten har flyttat och börjat studera, och verkar vara tillfreds med sina liv, medan mitt liv känns som att det raserar. Jag trodde inte det skulle se ut såhär i dag. Jag vet inte vad jag trodde för 3 år sedan, men det skulle inte bli såhär. Det vet jag. Kanske var det bara jag som var blåögd och trodde att mina bästa vänner skulle finnas kvar, och att jag skulle ha någon plan. Trots att jag sett mig som svag i alla dessa år, trodde jag inte att jag skulle falla ännu mer. Detta genom att ha tillåtit mig själv hetsäta mig till övervikt och ohälsa - att helt enkelt förstöra för mig själv.

I går besökte jag psykiatriska mottagningen och talade med en läkare i över en timme. Han kändes bra, och klok. Han lyssnade på mig. Vi kom överens om att jag ska återgå till Fluoxetine igen och se hur det fungerar. Fick även Lergigan utskrivet.

Vi får se hur det blir. Vad som händer med mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska finna livsgnistan, och motivation till en förändring. För det är ganska svårt när man är ensam.