Swish! Så fort försvann den där känslan som jag letat efter så länge. Tre återfall på ett dygn, och det går inte att beskriva med ord vilken enorm besvikelse jag känner. Jag är visserligen inte förvånad, för hur många gånger har jag inte bevisat för mig själv att jag inte är något annat än en patetisk misslyckad tjej, som inte kommer någonvart?
Om det finns folk som tror på att jag kommer klara av det här helvetet, så behöver jag bli påmind. Jag klarar inte av det här ensam. Just nu kan jag inte tro på mig själv, jag kan inte det. Så snälla, tro åt mig.
Jag vissnar.
Jag kände ångesten och tvångstankarna krypa inom mig. Jag tittade på klockan; det hade bara gått en timme sedan jag åt frukost. Min kropp var absolut inte hungrig, men mitt sinne var det - som alltid.
Jag gick och rotade i kylen och skafferiet och funderade på vad jag skulle ta, men jag fann inget som var tillräckligt lätt att äta. Min kreativa sida vaknade (tyvärr), och det föll mig in att jag skulle baka något som inte tog alltför lång tid.
Kakao hade vi inte tillräckligt av, så jag tänkte att jag skulle göra smulpaj. Trots att jag hela tiden var medveten om vad jag gjorde, så hade ändå tvångstankarna övertaget. Jag satte på ugnen och började ta fram ingredienserna, när jag till min fasa (och lättnad) inser att allt socker är borttaget ur skafferiet. Jag började leta på de vanliga - och alldeles för uppenbara ställena - där mina föräldrar brukar gömma undan sådant jag inte ska äta. Jag letade och letade men fann inget. Till slut gav jag upp, vilket resulterade i att jag kände både lättnad och frustration. Tyvärr var ångesten alldeles för stark, så jag beslutade mig för att äta upp hallonen som först var tänkt till smulpajen. Jag åt bären tillsammans med mjölk.
Jag åt av fel anledning. Jag åt för att mitt sinne skrek efter föda. Men nu i efterhand känner jag inte lika mycket hopplöshet och självhat; jag känner hopp. Mina föräldrar hade ansträngt sig och gömt undan sådant som blir farligt för mig när jag får mina återfall. Sockret var undangömt, och för första gången hittade jag inte gömstället.
Jag känner lättnad, samtidigt som mitt sjuka jag känner frustration och ilska. Men den delen ska jag övervinna. För första gången på flera månader, så känner jag att mitt envisa jag börjar hitta tillbaks.
Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, och vad som är rätt för mig. Det har ju gått så lång tid nu, borde jag inte veta det? Jag menar, jag är väldigt medveten om min sjukdom, mitt beteende, mitt tänkande - jag kan allt det där. Jag har försökt att förändra mitt beteende; både med min egen och med professionell hjälp. Den slutsats jag kan dra hittills, är att det känns som att ingenting fungerar för mig. Nu tänker väl du som läser detta "Om du är sådär negativ så kommer du ingenvart!" - jo tack, jag har fått höra sedan åttonde klass att jag är så negativ.
Det var inte förrän på gymnasiet som allt blev värre. Eller ja, saker jag förträngt och valt att inte tänka på dök upp i och med vantrivseln i klassen. Jag började leta efter mer fel hos mig själv, vilket resulterade i ett väldigt destruktivt beteende som i dag främst yttrar sig i min ätstörning. Det har gått så långt att jag nästan tycker att det är jobbigt att få höra något positivt sägas om mig, eftersom det inte stämmer överens med min verklighetsuppfattning. Jag kan bli upprörd, och tänka något i stil med "Varför skulle någon vilja säga något positivt om mig?". En del av mig blir också misstänksam gentemot personen, och jag kan undra vad denne kan ha för baktanke med det hela. Detta kan även ske om det är en person som står mig nära, och jag hatar det. Det är ju människor jag litar på! Men något inom mig säger att bara p.g.a. att dessa personer vet hur jag mår, så får jag höra positiva saker från dem, för att helt enkelt känna mig lite bättre.
Jag vet inte om jag inbillar mig, eller inte, men det känns som att jag fått mer uppmärksamhet efter att allt fler fått veta hur jag mår. Det väcker ännu fler frågor hos mig: "Varför har du inte sagt att jag är så himla bra eller whatever förut, då?". Visst, det finns säkert många anledningar som t.ex. att man tar personer för givet, och tror att de vet vad man tycker o.s.v. och så kan det givetvis bero på ålder och mognad också. Men jag kan ändå inte låta bli att undra, och ställa mig själv frågor. Jag försöker att avleda sådana tankar, men de har blivit så stor del av mig. De är med mig hela tiden, och så fort något hemsöker mig så försvinner jag in i min egen värld. Jag vet inte riktigt hur jag ska kontrollera det; ibland går det om jag inte är ensam, och andra gånger så spelar det ingen roll vart jag än befinner mig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska finna mig själv. Det finns också en rädsla inom mig att jag kommer bli övergiven. Övergiven för att ingen orkar stå ut med mig. Jag vill varken vara en börda eller till besvär för någon, vilket på senare tid resulterat i att jag inte riktigt kan säga hur jag mår. Ibland lurar jag mig själv också - att jag mår OK, även om jag är långt ifrån OK.
Who am I?
"Sluta att bara tänka på andra, och börja tänka på dig själv för en gångs skull!"
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag skapade denna blogg med syftet att skriva ned mina känslor. Jag har försökt tidigare, men jag har alltid lagt ned och inte sett någon direkt mening med det. Men i och med att jag mår så pass dåligt som jag gör, så är det både bra och nyttigt att skriva av sig, trots att jag har nära & kära som jag kan tala med. Det är lättare att formulera mig i skrift, och därför ger jag detta en ny chans. Det är också bra om jag i framtiden kan gå tillbaks och se hur mycket som har förändrats.
Förr var jag envis. Riktigt envis, menar jag då. Jag var fast besluten om att övervinna bulimin, och ge mig själv en chans. En chans att tycka om, eller åtminstone acceptera mig själv - så som jag är.
I dag, vet jag inte riktigt vart jag har mig själv. En del av mig har gett upp, känns det som. Det dåliga, och negativa, det är min vardag - det är jag helt enkelt. Det är så jag ser på saken.
Det är skrämmande att höra mig själv säga "Jag minns inte hur det är att vara glad en hel dag.". Jag kan givetvis känna lycka eller glädje för stunden, men den varar aldrig länge. Minsta lilla sak som går fel - enligt mig - påverkar mig negativt och drar ned mig rejält.
Jag är både intresserad och relativt insatt i psykologi, och vet därför mycket väl att det mesta sitter i huvudet. Jag vet att jag måste lära mig att tänka i nya banor. Frasen "Det gäller bara att bestämma sig!" har jag fått höra många gånger. Ja, givetvis måste man bestämma sig - det är steg 1. Men sedan är det ju resten kvar - Hur ska jag gå till väga? Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? Två år har passerat. Jag må ha gjort framsteg, men det är lång väg kvar, och jag försöker fortfarande finna vad som är rätt för mig. Vad är det som fungerar för just mig?
Alla individer är ju olika, det gäller bara att hitta rätt väg. Jag letar.
