Jag kände ångesten och tvångstankarna krypa inom mig. Jag tittade på klockan; det hade bara gått en timme sedan jag åt frukost. Min kropp var absolut inte hungrig, men mitt sinne var det - som alltid.

Jag gick och rotade i kylen och skafferiet och funderade på vad jag skulle ta, men jag fann inget som var tillräckligt lätt att äta. Min kreativa sida vaknade (tyvärr), och det föll mig in att jag skulle baka något som inte tog alltför lång tid.

Kakao hade vi inte tillräckligt av, så jag tänkte att jag skulle göra smulpaj. Trots att jag hela tiden var medveten  om vad jag gjorde, så hade ändå tvångstankarna övertaget. Jag satte på ugnen och började ta fram ingredienserna, när jag till min fasa (och lättnad) inser att allt socker är borttaget ur skafferiet. Jag började leta på de vanliga - och alldeles för uppenbara ställena - där mina föräldrar brukar gömma undan sådant jag inte ska äta. Jag letade och letade men fann inget. Till slut gav jag upp, vilket resulterade i att jag kände både lättnad och frustration. Tyvärr var ångesten alldeles för stark, så jag beslutade mig för att äta upp hallonen som först var tänkt till smulpajen. Jag åt bären tillsammans med mjölk.

Jag åt av fel anledning. Jag åt för att mitt sinne skrek efter föda. Men nu i efterhand känner jag inte lika mycket hopplöshet och självhat; jag känner hopp. Mina föräldrar hade ansträngt sig och gömt undan sådant som blir farligt för mig när jag får mina återfall. Sockret var undangömt, och för första gången hittade jag inte gömstället.

Jag känner lättnad, samtidigt som mitt sjuka jag känner frustration och ilska. Men den delen ska jag övervinna. För första gången på flera månader, så känner jag att mitt envisa jag börjar hitta tillbaks.