Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, och vad som är rätt för mig. Det har ju gått så lång tid nu, borde jag inte veta det? Jag menar, jag är väldigt medveten om min sjukdom, mitt beteende, mitt tänkande - jag kan allt det där. Jag har försökt att förändra mitt beteende; både med min egen och med professionell hjälp. Den slutsats jag kan dra hittills, är att det känns som att ingenting fungerar för mig. Nu tänker väl du som läser detta "Om du är sådär negativ så kommer du ingenvart!" - jo tack, jag har fått höra sedan åttonde klass att jag är så negativ.

Det var inte förrän på gymnasiet som allt blev värre. Eller ja, saker jag förträngt och valt att inte tänka på dök upp i och med vantrivseln i klassen. Jag började leta efter mer fel hos mig själv, vilket resulterade i ett väldigt destruktivt beteende som i dag främst yttrar sig i min ätstörning. Det har gått så långt att jag nästan tycker att det är jobbigt att få höra något positivt sägas om mig, eftersom det inte stämmer överens med min verklighetsuppfattning. Jag kan bli upprörd, och tänka något i stil med "Varför skulle någon vilja säga något positivt om mig?". En del av mig blir också misstänksam gentemot personen, och jag kan undra vad denne kan ha för baktanke med det hela. Detta kan även ske om det är en person som står mig nära, och jag hatar det. Det är ju människor jag litar på! Men något inom mig säger att bara p.g.a. att dessa personer vet hur jag mår, så får jag höra positiva saker från dem, för att helt enkelt känna mig lite bättre.

Jag vet inte om jag inbillar mig, eller inte, men det känns som att jag fått mer uppmärksamhet efter att allt fler fått veta hur jag mår. Det väcker ännu fler frågor hos mig: "Varför har du inte sagt att jag är så himla bra eller whatever förut, då?". Visst, det finns säkert många anledningar som t.ex. att man tar personer för givet, och tror att de vet vad man tycker o.s.v. och så kan det givetvis bero på ålder och mognad också. Men jag kan ändå inte låta bli att undra, och ställa mig själv frågor. Jag försöker att avleda sådana tankar, men de har blivit så stor del av mig. De är med mig hela tiden, och så fort något hemsöker mig så försvinner jag in i min egen värld. Jag vet inte riktigt hur jag ska kontrollera det; ibland går det om jag inte är ensam, och andra gånger så spelar det ingen roll vart jag än befinner mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska finna mig själv. Det finns också en rädsla inom mig att jag kommer bli övergiven. Övergiven för att ingen orkar stå ut med mig. Jag vill varken vara en börda eller till besvär för någon, vilket på senare tid resulterat i att jag inte riktigt kan säga hur jag mår. Ibland lurar jag mig själv också - att jag mår OK, även om jag är långt ifrån OK. 

Who am I?