Jag skapade denna blogg med syftet att skriva ned mina känslor. Jag har försökt tidigare, men jag har alltid lagt ned och inte sett någon direkt mening med det. Men i och med att jag mår så pass dåligt som jag gör, så är det både bra och nyttigt att skriva av sig, trots att jag har nära & kära som jag kan tala med. Det är lättare att formulera mig i skrift, och därför ger jag detta en ny chans. Det är också bra om jag i framtiden kan gå tillbaks och se hur mycket som har förändrats. 

Förr var jag envis. Riktigt envis, menar jag då. Jag var fast besluten om att övervinna bulimin, och ge mig själv en chans. En chans att tycka om, eller åtminstone acceptera mig själv - så som jag är.

I dag, vet jag inte riktigt vart jag har mig själv. En del av mig har gett upp, känns det som. Det dåliga, och negativa, det är min vardag - det är jag helt enkelt. Det är så jag ser på saken.

Det är skrämmande att höra mig själv säga "Jag minns inte hur det är att vara glad en hel dag.". Jag kan givetvis känna lycka eller glädje för stunden, men den varar aldrig länge. Minsta lilla sak som går fel - enligt mig - påverkar mig negativt och drar ned mig rejält.

Jag är både intresserad och relativt insatt i psykologi, och vet därför mycket väl att det mesta sitter i huvudet. Jag vet att jag måste lära mig att tänka i nya banor. Frasen "Det gäller bara att bestämma sig!" har jag fått höra många gånger. Ja, givetvis måste man bestämma sig - det är steg 1. Men sedan är det ju resten kvar - Hur ska jag gå till väga? Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? Två år har passerat. Jag må ha gjort framsteg, men det är lång väg kvar, och jag försöker fortfarande finna vad som är rätt för mig. Vad är det som fungerar för just mig?

Alla individer är ju olika, det gäller bara att hitta rätt väg. Jag letar.