I morse när jag vaknade kändes det helt ok - ja, bortsett från den mystiskt sprängande huvudvärken som hemsökt mig sedan igår kväll. Nåväl, jag tittade mig själv i spegeln och tyckte inte att min spegelbild såg så hemsk ut, utan snarare acceptabel.

Jag spenderade min morgon/förmiddag med att dunka musik på hög volym och vara på gott humör, men timmar senare så raserade allt bara. Jag fick den där stora klumpen i magen, och ingenting kändes bra. De negativa tankarna slog nästan omkull mig. Jag kände mig bara tom och värdelös. I vanliga fall, eller i alla fall förut, så kom tårarna så fort jag kände så. Jag ville gråta, men det gick inte.

Med händerna i jackfickorna och fötterna släpandes på asfalten, såg jag en bil komma när jag skulle korsa vägen. Har man någon vett i skallen så skyndar man sig eftersom det inte är ett övergångsställe, men jag sket fullständigt i det. Jag traskade lugnt över vägen, trots att bilen kom i hög fart. I det ögonblicket tänkte jag "Vad fan spelar det för roll om jag bli överkörd? Kör på mig bara."