Pappa påpekar hela tiden att mamma är tjock och har gått upp i vikt, och att hon inte ska äta så mycket. Det kan han ju lika gärna säga till mig. Det är ju jag som är sjuk och tjock och trycker i mig skit hela jävla tiden. Han skäms säkert för mig. Skulle inte förvåna mig.

Jag minns inte riktigt när jag senaste kände mig bra eller stolt över mig själv. Utseendemässigt så blir det ju bara värre, går ju bara upp i vikt och kan snart rulla fram. Dallrar fan så det räcker. Så jävla äckligt. Ja, och mentalt, då? Ja, inte fan blir det bättre när jag bara misslyckas hela tiden. Men vad fan, jag är van vid det här laget. Numera är misslyckade det enda jag förväntar mig, för det känns som min vardag.

Fitta, säger jag bara. Vad gör jag för nytta egentligen?