Jag hatar att bryta ihop. När jag väl börjat gråta kan jag inte sluta; det bara fortsätter och fortsätter.

Det finns något med mig som jag skäms oerhört mycket för. Det är inte många jag berättar det för, och ännu få som jag vågar visa det för. Hur bra mina vänner än är, så är ändå min pojkvän den enda som jag inte känner mig dömd av. Han är nog den enda som aldrig har skämtat om något sådant eller på något sätt visat att det är något att skämmas för, till skillnad från andra. För andra så är det något man skrattar åt, och som man tycker är fult. I flera år, har jag försökt att acceptera det; för vad annars kan jag göra? Det finns ingen annan lösning. Men det är svårt. Och det som gör det så svårt är just när jag bli påmind. När jag ser vänner, eller bekanta, eller ja, i princip vem som helst, skämta och skratta åt det. Det gör så ont i mig, för jag känner mig alltid träffad. Jag är en person som ser insidan hos människor. Jag skiter totalt i hur personen ser ut, för det spelar mig ingen jävla roll. Den dagen jag blir så ytlig kommer jag inte förlåta mig själv. Orsaken till varför jag "gömmer" mig, är för att jag inte klarar av att bli tittad på. Jag klarar inte av att bli dömd utifrån mitt utseende, för jag har inte den styrkan. Jag har inte det.