Kampen mot mig själv

Åh, gud. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Från att ha kännt att vissa delar av mig varit mer eller mindre acceptabla så känner jag mig bara oerhört motbjudande. Till och med ännu mer nu när komplimangerna börjat avta. Fattar inte att jag tillät mig själv att bli tjock igen. När jag var smal, under den tiden, har jag aldrig fått så mycket komplimanger som då. För mina ben, min rumpa, ja... sådant jag aldrig hade fått höra förut. Min pojkvän gillar inte heller de delarna på mig längre... det märks. But hey, who wants a fat girlfriend? Herregud, jag väger nästan lika mycket som honom nu och såhär mycket har jag aldrig vägt i hela mitt liv. Det är så mycket som går nedåt. Som jag tidigare berättat så har jag kännt mig så bortglömd utav mina så kallade vänner. Ja, det känns som att min vänskapskrets blir allt mindre. Det som suger så hårt, det är när man själv verkligen kämpar för att hålla kvar något. Något som man själv sett som ett viktigt band, som man inte vill förlora. Och så blir man inte mött på vägen. Det gör ont. Och jag har slutat prata om mitt mående med alla.. för jag vet inte längre vem jag ska vända mig till. Vem ska jag vända mig till, när de vänner som en gång varit mina närmaste inte finns längre? Eller när de vänner man har, inte riktigt orkar höra på det man har att säga? Det brukar sluta med att jag spricker och får en ångestattack och ligger ensam i mörkret och gråter helt hysteriskt i flera timmar.