Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Ingen frågar längre hur jag mår - egentligen. Well, I am not fine. Jag har börjat hetsäta mer än vanligt för att jag känner ständig oro. Jag mår illa och blir ledsen när jag ser mig själv i spegeln, och på något sätt känner jag mig besegrad. Jag har absolut ingen motivation till något, för i min värld är det som att det inte spelar någon roll vad jag gör, för jag suger i vilket fall som helst. Jag har känt mig ensam länge, men nu känner jag mig bara ensammare i och med att en stor del av mig har gett upp och är alldeles för övertygad om att jag aldrig kommer lyckas med något. För en människa som inte lider av depression och ångest eller liknande är det lätt att säga "men man ska inte tänka så negativt om sig själv" - Nähe, ska man inte? Holy cow, som om jag inte visste det liksom. Givetvis vill jag må bra, och jag försöker, men det är och har varit så jäkla svårt länge nu. Jag må vara envis många gånger, men när det gäller min förmåga att klara av saker så lägger jag av så fort jag inte klarar något. Och det är just så det har blivit. Jag lägger bara av hela tiden. Jag pratar inte längre om hur jag mår eller hur jag känner, och därför tror väl folk att jag helt plötsligt mår bra? Jag vet inte, det är väl lättast att tänka så. Jag behöver stöd och uppmuntran, men jag vill inte be om det. Jag vill att folk ska se det.