I 3 år har jag lidit av ätstörningar. Jag har haft strikta dieter, svält, hetsätit, och tränat även om kroppen egentligen inte orkat. Jag har fortfarande en sjuklig relation till mat, och mig själv. Det tar väldigt mycket på krafterna, för en ätstörning handlar inte enbart om mat, det är så mycket mer inblandat. Det är bara ett sätt att hantera känslor. Ett dåligt, och ohälsosamt sätt.

Jag vill så gärna bli frisk. Slippa alla höga krav och sökandet efter perfektion... Jag är inte perfekt, ingen är det, men ändå är det perfektion jag vill uppnå. Och nu, när jag under senaste året har gått upp massor i vikt och förlorat den där kontrollen jag hade över mig själv gällande kost och träning, så är jag väldigt skör, och tål verkligen inte att misslyckas. För det är ju det jag känner att jag gör, hela tiden. Och det gör mig svagare. Det är inte förrän jag sitter hos psykologen och samtalar som jag verkligen förstår hur övertygad jag är om den saken; att jag är dålig. Jag alltid osäker och sällan nöjd vad gäller mig själv.

Jag är en person som vill alla väl. Så fort någon verkar ledsen eller liknande så frågar jag vad det är, istället för att ignorera. För jag vill alltid kunna hjälpa, och stötta mina nära och kära. Det känns väldigt viktigt för mig. Jag kan inte ta hand om mig själv, men jag kan åtminstone ta hand om andra. Eller ja, jag försöker alltid göra mitt bästa. Då gör jag i alla fall någon nytta.