Sjuttiotre kilo. Alldeles för små sommarkläder. Herregud, vad hände? Vad hände med 50 kg, och storlek 34? Svårt att tro att det var jag för ca 2 år sedan när man kollar på gamla bilder. Jag är 20 år, men jag ser ut som 15 numera p.g.a. mitt väldigt runda ansikte och tjocka kropp. Måste numera visa leg om jag så bara ska köpa en jävla trisslott, eller en energidryck.

Påbörjade morgonen med att bryta ihop. Smygfoton på mig publicerades på instagram, och då brast det bara. Varför, varför, har jag blivit så jävla tjock? Känner ju inte igen mig själv. Fan, vad jag skäms. Jag mår dåligt när vänner och bekanta ser mig IRL, för de ser ju förändringen. Och jag hatar det. Jag hatar att jag blivit den tjocka.

Alla är glada över att sommaren är här, att man kan ha shorts och klänningar osv osv... Jag kan inte ens ha det längre. Nästan allt är för litet. Och igår, när jag promenerade hem till en vän, så fick jag skavsår i mina ljumskar efteråt p.g.a. att mina stora lår gneds ihop mot varandra så hårt när jag gick. Det gjorde ont. Och idag ska vi inte ens tala om. Helt rött och svullet, och det svider nåt så otroligt. Har aldrig hänt mig förut... Herregud.

Nu har jag slutat med Sertralin. Jag ringde och talade om det för psykologen för någon vecka sedan att jag skulle trappa ned på den och sluta helt. Hon ringde mig häromdagen och berättade att jag fått min vilja igenom, och att doktorn nu skrivit nytt recept på min ursprungliga medicin, Fluoxetin. Så vi får se hur det går. Det kan inte gå sämre än vad det gjort med Cipralex och Venlafaxin och vafan jag nu haft... de bidrog ju bland annat till ännu mer viktuppgång.

Jag mår bara sämre. Och det där att behöva låtsas vara glad hela jävla tiden, det tar på krafterna. Jag kan inte prata med någon heller, för ingen förstår, eller lyssnar. Så varför ska jag ens försöka? Jag är ensam i det här. Och om jag någonsin tar mig ur det här, så blir det själv. Jag vet inte hur eller om jag kommer klara det, inte när jag försökt så länge... Jag vet ingenting längre. Jag orkar inte.