23.13
Kategori: Allmänt
Jag såg en liten kortfilm som en tjej hade gjort om sig själv och sin anorexia. Hon berättade att hon varit tjock när hon var barn (enligt BMI), och att hennes föräldrar varit rädda för hennes hälsa. Den här tjejen började sedan svälta sig själv, och gick givetvis ned i vikt. Hon fick beröm och bekräftelse från sin familj och sin omgivning, som såg henne som en inspiration.
Jag kände igen mig själv så mycket. När jag var yngre så var jag aldrig sådär smal, utan jag var mullig. Hemma fick jag pikar om jag åt "för mycket", och jag fick också lära mig att jag inte fick äta efter klockan 18 eftersom man blev tjock då. Så jag smög mycket med maten, just för att slippa höra alla pikar. När jag sedan insjuknade och började rasa i vikt så fick jag just den där bekräftelsen som tjejen i filmen beskrev att hon fick. Jag minns fortfarande när min mamma tittade stolt på mig, och sa till min pappa "Titta, vad smal hon har blivit!!" och då kände jag mig äntligen okej. Sedan fortsatte ju all beröm från alla håll. Jag var fin och smal.
Jag saknar den tiden, det gör jag faktiskt. För jag kan inte annat än att hata mig själv när jag hela tiden får bekräftat från omgivningen och samhället att jag inte alls är fin, så som jag ser ut nu.
