Kvällsfunderingar
Kategori: Allmänt
Känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag känner mig konstant som ett enda stort patetiskt misslyckande. Jag har liksom ingen ork till något; jag orkar inte ta tag i träningen, jag hetsäter allt oftare (vilket leder till att jag blir fetare och fulare), jag har svårt för att plugga för att jag ständigt känner mig trött och okoncentrerad. Det känns också som att människor drar sig undan från mig. Det är säkert inbillning, men jag blir så paranoid och orolig när jag mår såhär. Jag är ständigt rädd för att min pojkvän ska tröttna på mig, att jag inte ska vara tillräcklig, utan bara den där tjocka, deprimerade flickvännen som är totalt hopplös och aldrig kommer någonvart.
Det jobbiga är att ingen ser kriget som pågår inom mig. Jag krigar dygnet runt, och det är så fruktansvärt utmattande. Samtidigt försöker jag hålla skenet uppe någorlunda i alla fall, så att jag inte bryter ihop totalt och går sönder. Jag kan inte riktigt heller förklara för min omgivning vad som rör sig i mitt huvud och vad det är jag egentligen känner... Det bara finns inom mig hela tiden; att jag helt enkelt är värdelös.
Jag känner inte heller att jag kan prata med någon, för det blir bara fel. Det känns som att folk misstror mig och min kamp; att jag liksom ligger i sängen en hel dag för att jag är lat och inte "försöker tillräckligt" . Det är just det. Allt känns så fruktansvärt tungt, och även om jag vill mycket så tar det emot. Det är som att någon håller fast mig. Ibland när jag tvingar mig själv upp från sängen så börjar jag gråta för att det känns så tungt. Det är som en psykisk smärta som inte går att förklara.
Egentligen är det väl ett under att jag har ett jobb, som jag dessutom sköter. Det är nog det enda som jag får att fungera någorlunda i mitt liv. Det är visserligen tungt att ta sig dit med, men på något sätt lyckas jag.
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli "bra", och det är nog just därför jag är rädd för att min omgivning kommer överge mig tids nog. Detta vore för mig rätt logiskt eftersom jag förstår att det måste vara betungande för många att ha någon i sitt liv som lever med psykisk ohälsa. Men jag försöker bli bättre, jag kämpar med detta varje dag, även om det kanske inte syns. Det gör jag.
Nu måste jag sluta gråta innan mitt kranium fylls med snor.
