Kampen mot mig själv

Detta är mina innersta tankar - om kriget som pågår inom mig.

dark, but true, thougths.

Kategori: One of those crappy days

Ok, jag kan inte tro att jag säger detta om mig själv, men för ett år sedan var jag snyggare än någonsin. Jag tror aldrig att jag fått så mycket komplimanger som jag fick då. Folk sa att jag var smal och snygg, hade fin kropp, fina ben osv osv... folk gav mig komplimanger jag aldrig hört förut! Nu är jag 10 kg (om inte mer) fetare. Mysigt, va? Ha, nej inte direkt. I och med viktuppgången så började komplimangerna försvinna mer och mer, så nu känns det som vanligt. Jag är den som ger folk komplimanger (och menar det jag säger - always do) och jag är den som knappt får höra något längre. Så, det är faktiskt inte bara jag som fått för mig att jag är ful och tjock, utan jag får det bekräftat av er också. Men ni ska ju inte ljuga att säga att jag är fin när jag inte är det. Jag är tjock och så är det bara. Min fulhet. Mitt problem.

Jag önskar att jag var en stark person. Det här året har nog varit det jobbigaste på länge. Jag har visserligen haft världens underbaraste pojkvän vid min sida, och även mina vänner - utan er vet jag inte om jag skulle orka leva. Men det här året har jag bara blivit sämre, och sämre. Jag går upp i vikt. Jag gråter oftare. Jag vill inte visa mig offentligt. Jag skäms över att byta om och/eller visa min kropp. Jag analyserar minsta lilla grimas eller kommentar riktiat mot mig, och tenderar att tolka det negativt. Jag är paranoid och nervös över att träffa folk, eftersom jag skäms så mycket över att vara jag. Jag tycker att det är jobbigt att krama någon för det första jag tänker på är "Kände han/hon hur fet jag har blivit?" Ibland får jag även för mig att folk som gett mig komplimanger tidigare tycker att det är bra att jag gått upp i vikt så att jag är den fula tjockisen igen. Det känns inte heller som att det är många som tror på mig; som tror att jag kommer bli frisk. Men ja... det är väl inte så mycket att göra åt. Det är väl upp till bevis för mig att jag kan. Men jag försöker ju. Jag försöker så att det gör ont, och jag har ännu inte lyckats ta ett steg framåt. Jag är så trött. Så jävla trött.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: