Jag har länge försökt att hjälpa mig själv. Jag har läst och letat och funderat vad som kan göras för att förbättra min situation.

Jag har alltid älskat katter, ända sedan jag var liten. Varje gång jag ser en katt lyser jag upp, och all min uppmärksamhet riktas gentemot den fina katten. Mina nära brukar kalla mig för en riktig kattmänniska, då katter alltid kommer fram till mig, oavsett om de är skygga eller inte. Många gånger blir jag så glad att mina ögon blir helt tårfyllda.

Till min 18 årsdag förra året så skrev jag ett brev till mina föräldrar, där jag förklarade mitt mående och vad jag trodde kunde hjälpa mig. Och det var givetvis att skaffa katt. En katt, eller ingenting alls - för att visa att jag menade allvar. Jag skulle behöva det sällskapet här hemma. Och jag tror att det skulle kunna distrahera mina tankar från att trycka i mig en massa mat, med tanke på hur okontaktbar jag blir i katters närhet.

Min mor tyckte att det lät som en bra idé, men det tyckte inte min far. Han sa "Vi ska göra allt för att hjälpa dig, men vi ska INTE SKAFFA KATT!! Om vi gör det så kan den bo i garaget eller nåt, för den får inte vara inomhus." - Jaha, tack snälla pappa. Jag visste att hans svar skulle vara ett nej, varav anledningen till att jag skrev ett långt brev för att verkligen försöka att ge dem (mest pappa) en inblick i hur jag mår. Han såg det som att jag ljög i hop något bara för att få uppmärksamhet. Självklart såg han det så.
När kommer jag att bli prioriterad? När kommer jag att bli förstådd?
Kommer jag någonsin att bli det?

Ocicat är min drömkatt.


Ragdoll också.