Ja, inte fan vet jag. Det var ju inte direkt så att jag kände att "fan, ångest, det kanske är något schysst man ska prova?!". Men ja, varför all denna ångest? Och vad har jag egentligen ångest för? Ja, vad har jag inte ångest för, är väl en bättre fråga.
Jag känner mig konstant orolig. Jag bryr mig för mycket om det mesta. Jag vill hela tiden att människor runt omkring mig ska må bra; kanske månar jag lite extra om det eftersom jag själv är så nere i skiten. Ibland undrar jag om folk förstår hur mycket jag verkligen bryr mig eller om de bara tar mig för givet.
På äldre dagar så pratar jag inte lika mycket om min ångest, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara den alla gånger. Ångest är något svårdefinierat som många gärna vill ha svar på. Folk vill liksom veta varför. Ibland vet jag inte ens själv, det enda jag vet är att det äter upp mig inifrån.
Huvudvärk, yrsel, illamående, trötthet, domningar. Kroppen börjar säga ifrån. Återstår att se hur länge jag pallar.
Har knappt hunnit jobba en timme, och jag är redan illamående, tårögd och tung i bröstet. Hoppades på att jobbet skulle hålla ångesten borta någorlunda i alla fall, men det verkar inte så. Vill bara sätta mig på backen och storböla, som en patetisk liten skit. Det är kaos i huvudet, vet inte hur jag ska sortera tankarna, de bara far runt helt okontrollerat. Åtta timmar kvar innan jag får gå hem och gråta i fred.
Det är jobbigt att hålla upp en fasad hela tiden. De flesta vet väl hur jag mår, men de låter gärna bli att fråga, och när de väl frågar så är det av ren artighet. Folk blir obekväma när man säger att man mår piss, så jag kör ju med det klassiska "jag är trött". Många vet nog att det egentligen betyder att det inte är så bra, men man låter ändå bli att fråga. Jag vet att det nödvändigtvis inte betyder att folk inte bryr sig, för de flesta vet inte riktigt vad de ska säga, vilket jag kan förstå. Vad säger man till någon som oftast mår skit och hatar sig själv mest av allt?
Jag känner mig bara väldigt ensam i det hela och jag vet faktiskt inte hur länge till jag orkar, för jag börjar verkligen bli trött. Så. Jävla. Trött. Jag vet inte hur jag ska hantera allt kaos i huvudet längre. Det gör bara ont i mig konstant. Varför kan jag bara inte vara normal?
Jag känner mig stressad. Stressad över att jag måste ta tag i mitt liv som en ful tjockis och försöka bli smal. Jag måste bli smal så att jag blir okej. Jag känner mig verkligen som världens fulaste och mest oattraktiva människa. Hur kan man ens tycka om mig? Jag är verkligen kass.
Jag är rädd för att jag kommer få leva ensam. Jag är deprimerad och helt uppfuckad i huvudet, och jag vet inte om jag någonsin kommer bli "normal". Sedan vill jag inte ha barn.
Jag avskyr gamla bilder på mig. Eller rättare sagt, så avskyr jag när andra får se gamla bilder av mig. Då ser dem hur mycket jag förfallit. Hur fet och ful jag blivit. De flesta har liksom sagt "oj, vad fin du var!!! Och smal!!! Känner knappt igen dig". Tack, jag vet att jag ser ut som skit.
Satte mig i ett litet skogsparti förut på väg till mina föräldrar. Började storböla och jag kunde inte sluta. Har hållit inne gråten i över ett dygn, och nu vällde det över.
Jag hatar att gråta. Hatar att vara så svag och patetisk jämt.
Jag såg en liten kortfilm som en tjej hade gjort om sig själv och sin anorexia. Hon berättade att hon varit tjock när hon var barn (enligt BMI), och att hennes föräldrar varit rädda för hennes hälsa. Den här tjejen började sedan svälta sig själv, och gick givetvis ned i vikt. Hon fick beröm och bekräftelse från sin familj och sin omgivning, som såg henne som en inspiration.
Jag kände igen mig själv så mycket. När jag var yngre så var jag aldrig sådär smal, utan jag var mullig. Hemma fick jag pikar om jag åt "för mycket", och jag fick också lära mig att jag inte fick äta efter klockan 18 eftersom man blev tjock då. Så jag smög mycket med maten, just för att slippa höra alla pikar. När jag sedan insjuknade och började rasa i vikt så fick jag just den där bekräftelsen som tjejen i filmen beskrev att hon fick. Jag minns fortfarande när min mamma tittade stolt på mig, och sa till min pappa "Titta, vad smal hon har blivit!!" och då kände jag mig äntligen okej. Sedan fortsatte ju all beröm från alla håll. Jag var fin och smal.
Jag saknar den tiden, det gör jag faktiskt. För jag kan inte annat än att hata mig själv när jag hela tiden får bekräftat från omgivningen och samhället att jag inte alls är fin, så som jag ser ut nu.
Häromnatten drömde jag att jag trivdes med mig själv, rent kroppsmässigt. Dock såg min kropp annorlunda ut i drömmen. Jag var givetvis smalare och så hade jag grymt snygga tuttar, haha. Jag kände mig snygg och fick även den bekräftelsen av min omgivning. I was attractive as fuck. Men det var ju bara en dröm.
Har drömt mycket skit på sistone, vilket i och för sig inte är något ovanligt. Jag brukar nästan ha mardrömmar varje natt, men det har mestadels handlat om död eller att bli jagad, de drömmarna har varit mer obehagliga kan man säga. Men de senaste veckorna har jag haft en annan typ av mardrömmar, drömmar som känns mer verkliga på något sätt. Jag drömmer om skoltiden och om nuvarande relationer med människor. I dessa drömmar blir jag illa behandlad och jag blir sårad varje gång, på ett eller annat sätt. Känslan jag har när jag sedan vaknar är väldigt jobbig i och med att drömmarna känns så verkliga. Jag känner att jag blir väldigt känslomässigt påverkad av dem, och känslorna sitter kvar hela dagen. Visst, det är "bara" drömmar, men det är svårt att bara tänka så.
Om mindre än en månad är det officiellt sommar. Juni. Det ger mig en del ångest. Visst, kul med sol och värme or whatever... Tänker tillbaka på hur jag för 7 år sen hade lyckats gå ner massor i vikt och hade blivit smal och fin, precis lagom till sommaren. Nu? Tjock och skitful. Ugly fat fuck. Känner mig nojig bland folk. Att de ska döma mig; tänka att jag borde gå ner i vikt. Att jag är för ful och tjock för min pojkvän. Att jag inte förtjänar honom.
Jag blir så trött när tjejer med normkroppar ska leka kroppsaktivister. De lägger upp helkroppsselfies med hashtagen #bebodypositive, samtidigt som de visar upp en sådan kropp som är accepterad av samhället. Det känns som ett hån mot oss som faktiskt är överviktiga och som hela tiden, på något sätt, blir påminda om att vi är ohälsosamma och fula p.g.a. vår vikt. Visst existerar kroppskomplex även hos smala människor, men de är åtminstone accepterade av samhället.
När jag var smal, så hatade jag visserligen min kropp, men min omgivning gav mig komplimanger. Folk sa att jag hade blivit fin och smal, däribland vänner, familj och släktingar. Jag fick bekräftelse på att jag nog på något sätt kanske var okej ändå. På den tiden misshandlade jag min kropp med strikta dieter, svält och överdriven träning. Jag sjukskrev mig från skolan för att stanna hemma och träna om jag hade överätit. Allt för att inte gå upp i vikt.
Sedan studenten har jag gått upp mer än 30 kg i vikt. Ju mer jag ökat i vikt, desto mer har komplimangerna och den där bekräftelsen avtagit. Istället får jag då och då frågan om jag är gravid, eller pikar från den ena och den andra. Min mor är en av dem. Hon försöker hela tiden pika mig med att jag ska äta "smalmat", träna o.s.v.
Jag känner mig så fruktansvärt jävla otillräcklig, ful och oattraktiv. Jag önskar jag kunde bli smal igen, för då kände jag mig ändå mer accepterad.
